som fredsdomaren gick utt upptaga. Det var en toffel som kammartjenaren igenkände tillhöra grefven. Längre bort fann man en hvit duk, som kammartjenaren förklarade sig ofta ha sett omkring sin herres hals. Denna duk var fläckad med blod. Slutligen uppnådde man stranden, af hvars pilar Philippe velat afskära en gren, och varseblef liket. Sanden var der ytterligt trampad, och allt tillkännagaf alt en sista strid der egt rum. H: Courtois insåg vigten af dessa spår. — Ingen får närma sig, sade han. Och följd endast af fredsdomaren nalkades han liket. Oaktadt ansigtet ej kunde urskiljas, igenkände mairen och fredsdomaren grefvinnan. Båda två hade sett henne klädd i denna grå klädning med blåa snören. Men huru hade hon kommit dit? Mairen förmodade att hon lyckats slita sig lös från mördarne och ilytt. Man hade förföljt henne, man bade hununit upp henne på detta ställe, man hade gifvit henne de sista slagen och hon hade fallit för att aldrig mera resa sig. Denna tolkning förklarade äfven spåren efter striden. Det var således grefvens lik som mördarne släpat öfver gräsvallen. Hr Courtois talade med ifver, sökande öfvertyga fredsdomaren om sina åsigters riktighet. Men hr Plantat lyssnade knappt, man skulle kunnat tro honom vara hundra mil från Valfeuilly, han svarade blott med enstafviga: ja, nej, eller kanhända. Men mairen gjorde sig obeskriflig möda; han gick