hit och dit, tog sina mått och steg, undersökte omsorgsfullt marken. Närmast stranden var vattnet ej mer än en fot djupt. En vassbank sluttade sakta från stranden ut till midten af floden. Vattnet var mycket klart, det fanns ingen ström. Hr Courtois hade gjort dessa iakttagelser, då han tycktes få en p.ötslig idc. — Jean Bertaud, utropade han, kom hit. Den gamle tjufskytten lydde. — Ni säger således, fortfor mairen, att det var från er båt som ni varseblef liket? — Ja, hr maire. — Hvar är er båt? — Der borta vid ängen ligger han fastsurrad. — Na4väl, för oss dit. Alla de närvaraude märkte tydligt att denna befallning gjorde mannen helt försirrad. Han darrade och bleknade. Man såg honom äfven gifva sonen en blick som tycktes hotande. — Iåtom oss gå da, svarade han slutligen. Mao stod i begrepp att taga vägen tillbaka förbi huset, då kammartjenaren föreslog att man i stället skulle taga vägen öfver det breda diket. — Det är snart gjordt, sade han, jag går efter en stege som vi kuuna lägga öfver. Han gick och återkom en minut derefter med denna provisionella brygga. Men i det ögonblick han skulle lägga stegen öfver diket, ropade mairen till honom: — Vänta!