Utskottets förslag understöddes af hrr Witt, Ehrenborg, Åke Andersson, Kolmodin, C. J. Bengtsson, Liss Olof Larsson, A. Rundbäck, J. E. Ericsson, Rundgren, Jonas Jonasson, och Medin. Man anförde å denna sida, att den försumlighet att besöka folkskolan, hvaröfver i motionen klagats, ej kunde genom den föreslagna öfverflyttningen af religionsundervisningen undanrödjas; att förhållandena i afseende på undervisningen i de verldsliga läroämnena på senare tiden väsendtligt förbättrats, så att nu mera klagomålen öfver kristendomsundervisningens allt för stora öfvervigt vore mindre befogade. Til! stöd härför åberopades folkskoleinspektörernas berättelser för åren 1867 och 1868, som visade, ati icke så obetydligt flera barn i skolåldern blifvit undervisade i de medborgerliga ämnena, än hvad fallet var år 1865 eller det år, på hvars förhållanden motionären hänvisat. Vidare framhöllos de praktiska svårigheter, som skulle möta för reformens genomförande och hvilka förnämligast vore att finna i presterskapets manga andra åligganden, i många församlingars folkrikhet och viustrackthet, samt att i flera at dem funnes ett större antal skolor än att presten på dem kunde fördela sin verksamhet. Atven i pedagogiskt hänseende fann man den föreslagna anordningen olämplig, enär dels intresset för dc religiösa ämnena skulle förslappas, då undervisningen i desamma komme att fortgå sex timmar å rar en och samma dag, dels äfven skolans undervisningsschema skulle komma att rubbas, då presten för hvarjt vecka måste bestämma dagen för den religiösa undervisningen. Likaledes skulle det kunna hända, att man endast skickade sina barn till skolan den dag, då religionsundervisning meddelades, men ickt de andra, hvarigenom undervisningen i sin helhet skulle försummas. Det voro nemligen bekant, att kristendomskunskapen var det enda amne, för hvars skull en stor del af allmogen ansåg det vara värdi att sända sina barn till skolan. Redan, enligt nuvarande skolstadga, äläge det presterskapet att öfvervaka religionsundervisningen i folkskolorna. — En talare, hr Kolmodin, påpekade äfven, att genon. den föreslagna anordningen skulle solkskollararer. tvingas att uppgifva den vackra ställning, han nu intog till allmogen såsom deras barns icke blott larare, utan äfven uppfostrare. Samma talare fann äfven förslaget förråda en högkyrklig tendens, ganska anmärkningsvärd från det hållet, men hvaremot han ansåg sig böra protestera, såsom en tiende i allmänhet till denna rigtning, äfven när den icke utginge från konciliet i Rom. Af olika äsigt med utskottet voro hrr Manhell. Grafström, Hedin och Stenväck, hvilka förenade nig om en af hr Hedin i utskottet afgifven reservation. hvari föreslås en hemställan, att K. M:t dels ville låta verkställa en utredning af alla med denna fråga sammanhängande omständigheter och derefter viutaga de åtgärder, som finnas påkallade, for att presterskapet må kunna öfvertaga en del af folkskolans religionsundervisning, dels äfven, och oberoende häraf, till allmän efterrattelse, der ej särskilda förhållanden må föranleda undantag, påbjuda den a 1867 års folkskole-inspektörsmöte föroruade fördelning af undervisningstiden i folkskolan, enligt hvilken i den egentliga folkskolan följande läroämner borde erhålla följande anta. läsetimmar i veckan, nemligen i kristendomskunskap 6, svenska språket (läsning och skrifning) 7, räknekonst och linearteckning 6, välskrifning 2, historia och geografi 3, naturlära 2, sång 2, gymnastik och vapenötning 2 Såsom skäl för en del af religionsundervisningens ofverflyttning från tolkskolelärarne anfördes att folkskolan hutvudsakligen vore en anstalt för meddelande af medborgerlig bildning, att de praktiska svårigheterna ej voro oöfvervinneliga, allrahelst on en uel af presternas verlusliga bestyr aflyftadefrån dem, att den å motsatta sidan åberopade 5 i sjolkskolestadgan i allmänhet föga esterlefdes, att folkskoleinspektorerna sjelfva förordat religionsundervisningens inskrankande till 6 timmar i veckan 0. s. v. Tolkskolelärarne skulle ock genom reformens genomförande erhålla storre hrafter för dc medborgerliga ämnenas bedrifvande och så i sanning kunna verka för höjande af den allmänna bildningen, en bildning, som för ett let folk, sådant som det svenska, vore af största behof såsom ett medel att förläna det motståndskraft mot öfvermähtiga fiender. Chefen för ecklesiastik-departementet, statsråde: Carlson, medgaf, att den ifrågasätta reformens genomförande i allmänhet omöjliggjordes af en mänga bestående förbållanden. Likväl skulle den till ev viss utsträckning kunna åvägabringas, och i sjelfve verket funnes redan ett femtiotal folkskolor, der religionsundervisningen bedrefs på det sätt, motionen äsyftade. Då derjemte anordningen, till sjelfva tanken, vore riktig och välgörande både för relisionsundervisningen och folkskolans verksamhet i allmänhet, ville tal. i sin mån söka bidraga till dess införande, i händelse Riksdagen skulle derom i en skrifvelse anhålla. Flera af den motsatta sidans talare funno sig öfverraskade af denna statsrådets förklaring, och en af dem, hr Liss Olof Larsson, uttalade sin smärtsamma förvåning ötver, att ecklesiastikministern ställt sig -på samma ståndpunkt som kapt. Julius Mankell och de nyliberala?, men i trots deraf försakrade han, att reformens genomförande skulle vara en omöjlighet, åtminstone i hans ort, der man aldrig skulle gå in på -kristendomens afskaffande i solkskolanom ock motionaren sjelf sändes dit för att med vapen i hand genomdrifva denna åtgärd. Vidare biföllos tillfälliga utskottets utlåtanden, afstyrkande motioner om ändring i jagtstadgan, äfvensom om andring i stadgan om justering af mått, mål och vigt, hvarjemte kammaren, i enighet med utskottets hemställan, för sin del beslöt en anhållan från riksdagen hos K. M:t, att i reglementet för elektriska telegrafverket måtte bestämmas: att afsändare, som önskar inländskt telegram besvaradt med 10 ord, eger erhålla sådant svar emot det att han vid ur7771 slam navda AAAfaFf.