dag under de sista sex åren gått förbi, det förslöade ansigtet som morgon och afton stirrat på honom med drinkarens dunkla, uttryckslösa blick. — Hur är det med den gamle fyllbulten som bor deruppe, månne? frågade portvakten sin hustru. Jag har ej sett honom hvarken i går eller i dag, eller under flera dagar. Han måste vara sjuk. Jag skall gå upp och fråga då jag får tid. Portvakten väntade på tid till en halftimma efter mörkningen och gick då uppför den gomla trappan med ett tändt ljus för att se efter sin saknade hyresgäst. Han kunde ha väntat ännu längre utan att det skulle ha bekommit sir Reginald Eversleigh något. Baroneten hade legat död i flera dagar, qväfd af kolosEn lucka i taket, som han brukat ha öppen för luftvexlingen hade blåst igen och baroneten hade omedvetet öfvergått från sömn till död. Han hade dött utan att någon visste det. Folket i huset kände hvarken hans namn eller nationalitet. Han fick samma begrafning som en okänd tiggare, och benen af den siste manliga telningen af familjen Eversleigh blandades med de parisiska tiggarnes ben på kyrkogården Påre la Chaise. Under det sir Reginald Eversleigh framsläpade den sista delen af sin tillvaro vid en smutsig gränd i Paris, rådde fullkomlig frid och lugn lycka för den qvinna mot hvars rykte han och Victor Carrington så nedrigt konapirerat.