parterna äro icke nägra mördare. Man erinre sig helvetesmaskinen vid Rue S:t Nicaise och de Orsinska bomberna. Mördarne befinna sig på andra sidan. Det vet ni mycket väl. Presidenten: Hvarför valde ni vid en så vigtig mission en så ung man som Victor Noir? Fonvielle: Han hade en försonlig karakter och mycket sundt menniskoförstånd. Presidenten: Menjhvarför tog ni vapen med er, då ni hade ett sådant uppdrag att utföra? Fonvielle: Jag har rest i Amerika, jag har der vant mig vid att bära vapen på mig, emedan jag annars skulle mer än en gång blifvit slagen till marken. Presidenten: Ni lopp ej den faran, då ni på ljusa dagen begaf er till Auteuil. Jag inser ej hvilken nödvändighet som bestämde er att bege er uit beväpnade med en revolver och en käppvärja. Fonvielle (med värdighet): Om jag icke haft vapen, hr president, så skulle jag blifvit dödad. Om jag icke haft för vana att bära vapen, så skulle jag samma dag försett mig med sådana. Jag skulle icke eatt obeväpnad till Auteuil. Det skulle varit mig omöjligt att glömma, det jag skulle till anförvandten till en prins, hvilken törut velat prygla en at sina lakejer. (Läangt afbrott). Ni förebrär mig, att jag burit vapen, men om jag ej haft sådana, skulle Jag icke vara här för att säga sanningen. Presidenten: Ni hade inte bort gå dit. (Skratt.) Amerika ger oss många goda saker, men man bör ej lära af det dylika. Visste ni, att Rochefort skulle slåss med prinsen? Fonvielle: Ja. Advokaten Demange: Hr president, var god fråga vittnet, om det yttrat följande: Pierre Bonaparte har skjutit på min vän Victor Noir, men så nar han också fått en duktig örfil. Wonvielle: Nej! Jag har, sedan jag utträdde ur det olycksaliga huset, aldrig sagt något annat, än det jag besvor vid Victor Noirs graf såsom sanning: Pierre Bonaparte har förolämpat Victor Noir; Pierre Bonaparte har slagit Victor Noir; Pierre Bonaparte har mördat Victor Noir. (Stor sensation bland ähörarne). Pascal Grousset, 28 år gammal, redaktör i Marseljasen, hvilken lät utmana prinsen genom Victor Noir och HFonvielle, uppropas nu som vittne. Han sitter häktad i S:t Pelagie för pressöfverträdelse. Pres.: Ar ni slägt till den anklagade? Grousset: Ilans mor har haft alltför många älskare, för att jag skulle kunna ha reda derpå. Allmänna äklagaren: Vi vilja icke väcka något ansvarspåstående, men vi underrätta vittnet, att vi måste skrida in emot honom, om han fortsätter sitt oanständiga språk. Pres.: Jag hade bort förekomma hr-generalprokuratorns ord. Vi hoppas, att de ord, ni yttraue, endast hördes af få. Dertör afgäfvo vi ej någon förklaring. Grousset: Jag har en besynnerlig ställning. Jag är härstädes icke vittne, utan anklagad. Generalprokuratorn anklagar mig för att ha skickat vittnen till Pierre Bonaparte. Men han glömmer, att vi på det gröfsta törolampats i en tidning, som Pierre Bonapartes vänner offentliggjorde. Jag är medarbetare 1 en på Korsika utgitven tidning; vi hade aldrig beblandat oss med hr Bonaparte, ej ens med hans familj. I en artikel om den 18 Brumai:e kommo vi för första gången att tala om denna. IIr Rocca, en vän till prinsen, en poliskommissarie, begärde en artikel af Pierre Bonaparte. Den måste bli sådan, som den var. (Grousset talar här om papper, som han velat förebringa, men hvilka mouchards (polisagenterna) tagit ifrån honom, då han häktaues). Presidenten: Jag uppmanar eder att moderera ert språk. Grousset: När jag talar om mouchards, så menar jag agenterna utan uniform, hvilka benämnas så af hela verlden. (Derefter berättar han på sitt sätt tilldragelsen i Avteuil, slutande): Noir utandades sin sista suck i våra armar. När jag sade: Det ur en republikanare, som mördats af en Bonaparter, urogo alla sig skyggt tillbaka. Jag har aldrig förr så insett, till hvilken grad af uselhet aderton år bragt kejsardömet Frankrike. Ceneralprokuratorn faller här Grousset i talet och begär, att rätten skall låta föra vittnet tillbaka till fängelset. Rätten medgitver denna anhållan. Grousset bortslapas af gendarmerna. Vid bortgaendet utropar han: Men jag hade haft något att säga. Oerhörd rörelse råder bland vittnena. Några bitallsyttringar höras. Men lugnet äterställes och presiaenten uppläser de vittnesmål, Grousset afgifvit vid vittnestörhören. Sammanträdet slöts under outsäglig rörelse kl. 5. Utanför salen var åter en ofantlig folkmassa samlad. Åfven denna syntes vara upprörd och begärde med otålighet underrättelser från rätten. Prinsessan Bonaparte bevistade icke sammanträdet. Hon hade kl. 12 begifvit sig till slottet Du Chene, der hon tillbragte dagen med sina barn. Hon återkom mot artonen och gjorde en promenad med barnen. Men hon blet plötsligt omringad af en sådan mängd menniskor, att man måste kalla polisen till hjelp. IIvarken Ionvielle eller Grousset ha gjort nagot angenämt intryck. De uppträdde häftigt och mera gagnade, än skadade prinsen. Tours d. 22 Ma:s. Iilloppet till sammanträdet, såväl som i närlleten af justitiepalatset, är alltjemt stort. Befolkningen är lugn. Den anklagade inträder kl. 11,20, beledsagad af en gendarmerikapten. vittnesförhöret börjar. Milliere inträder mellan tvenne gendarmer: Milliere yttrar sig om, hvad som föregick och följde på dråpet. Presidenten förebrår vittnet att ha uppmanat massan att spränga porten till huset Bonaparte. Milliere svarar, att han då icke visste, att kommissarien anländt och att han velat ge fritt lopp ät en ovilkorlig harm. Presidenten frågar vittnet, hvarför han var beväpnad? (Millicre befann sig under dråphändelsen utanför prinsens boning). Millicre svarar, att hans hustru på hans namnsifvit honom en liten revolver, och den är blott ett försvarsvapen. Anklagade säger, att Milliere ej förtjenar någon tilltro, emedan han haft det bedröfliga modet att i Marseljasen säga, det prinsen skall bli dödad, dömd eller frikänd. Coffinet, prinsens betjent, säger, att den anklagade sagt honom, att han blifvit slagen af den större af de båda besökande. Piquet, rentier, har burit Victor Noir till apoteket. Ulrich de Fonvielle hade sagt honom, att Noir och han icke varit beväpnade.