BV Aa (4074! AR 19188911 8SUGv111 Å)ÅUk: denna makt, hvilken förhindrar öfriga regeringar från att akrida till en allmän afväpning. Den allmänna oviljan och harmen mot Preussen är derför äfven i ett märkligt sti gande. Det är tyskarne sjelfva, som lida mest under väldiga militärbördor, som dess ärelystnad pålagt dem. Man kan således icke heller undra ofver, att tyskarnes klagomål bli allt högljuddare, hvartill väl äfven medverkar omsvängningen i Frankrike, der regeringen ställt sig på fullt konstitutionel grund och lyssnar till folkets vilja, under det Bismarck hånar den, om hon strider mot hvad han, den väldige, anser för rätt. Sjelfva det preussiskt sinnade bladet PIndep. belge djerfves icke tördölja den uppståndna antipreussiska rörelsen och säger: I alla tyska kamrar höja sig röster för en partiel afväpning eller för ett mindre tryckande militärsystem. I Stuttgart har dep. kamma ren sålunda nyligen upptagit ett derhän syt tande vål motiveradt för-lag; i Mänchen be gär bevillningsutskottet allvarl ga inskränk ningar i militärbudgeterna samt afskaskandet af fästet Landau på venstra Khenstranden. I Nordtysklands mindre stater äro klagomålen icke mindre häftiga än i södern, alldenstund Sachsen och de andra till Nordförbundet hörande staterna ej lida mindre af den bestående ordningen, hvilken uttömmer deras hjelpkällor. Det vigtigaste hindret för de anne xerade provinsernas fullständiga införlifning i Preussen består som bekant i de militärinstitutioner, detta pålagt dem. Sydtyskarnes allvarligaste klagomål mot Preussen är militärkonventionen i Nikolsburg och de deraf härflytande utomordentliga bördor. Genom att fasthålla vid sitt system motarbetar Preussen sitt eget mål och aflägsnar från sig befolkningarne. Då framstegspartiet inkom till parlamentet med sitt förslag om afväpning, sörjde det derför bättre för Tysklands enhetsintressen, än de nationalliberala, hvilka dock sätta Tysklands enhet såsom målet för sina sträfvanden. Äfven inom sjelfva Preussen ä missnöjet stort och i tilltagande. På hvarje möte, som hålles, framkomma nya besvär ösver militärbudgeten och den långa tjenstgö ringstiden. Från Stuttgart ekrifves under d. 20 d:s till National Zeitung: I dag höllo folkpartiets delegerade ett möte, tör att stärka agitationen i militärfrågan. Af 60 härader voro 50 representerade genom delegerade, hvilkas antal utgjorde c:a 700. Det upplystes, att den af folkpartiet utfärdade antipreussiska adressen erhållit 150,000 underskritter. Alla de föreslagna resolutionerna antogos enstämmigt; den sista hade följande lydelse: ötet uttalar sin glädie öfver att de baierska grannarne samtidigt och i samma afrda uppträdt emot den al Preussen oss påtvungna militärismen, och uppmanar hela det tyska folket, såväl i sö dern som i Österrike och det nordtyska förbundet, att göra detsamma, för att sålunda i förening gifva Europas stater ett exempel på frihet och en garanti för fred. Man borde nu veta i Preussen, hvad man har att rätta sig efter. Frankrikes regering har nu från Rom erbållit svar på sin begäran att få vid ekumeniska mötet representeras af ett särski ombud, enligt gällande konkordats bestämmelser. Den åberopade rättigheten bestrides, hvarjemte den förhoppning uttalas, att Frankrike skall afstå ifrån sin fordran. Det skal nu kunna två sina händer, det har varnat, och det skall kunna ogeneradt draga sina trupper tillbaka från Kyrkostaten, då mötet antagit de curians förslag, hvilka samtliga de katolska makterna i Europa ansett ingripa i statens rättigheter. Början till slutet. Parisartidningarne at d. 21 och 22 d:s innebålla en mängd telegrammer och korrespondenser från Tour, der processen mot prins Pierre Bonaparte pågått under veckan. Telegrafen har dock kommit parisertidningarne i förväg. Vittnesmålen för prinsen och emot sanningen af Fonvielles utsago ha blifvit så talrika, att man nu anser för visst, att prinsen både blifvit utmanad och slagen, innan han skred till den olyckliga dråphandlingen. I Lördags åtta dagar anlände prinsens hustru, som skall våra en snickaredotter från en af Paris förstäder, och tvenne barn. Da gen efter meddelades prinsen listan öfver de 88 gencralråden, hvarefter han mottog besök af sin familj. För Henri Rochefort, som inhallats såsom vittne, har ett rum inredts å fängelset. Alldenstund prinsens advokat Flo quet begärt, att hela Marseljäsens redaktionspersonal skulle höras i saken, har reduktonen flyttat till Tours, der den bebor eu eget hus och utgilver bladet, hvilket sålunda blifvit en hufvudkälla för nyheterna om processens gång. Ulric Fonvielle, sem spelar en så framstående roll i detta drama, var ursprungligen konstmålare och arbetade på bataljmålaren Ivons atelier. Clement Duvernois, den nuva