om de åsigter rörande grunderna för Sveriges försvar, hvilka i ofvanstående uppsats blifvit uttalade, för femtio år tillbaka sökt göra sig gällande inom vårt land, skulle vi surnit detta förklarligt. Till att märka är nemligen att det af ins. tadlade förhållandet, att Sverige icke i äldre tider lagt sig vinn om att hufvudsakligen blifva en sjöstat, haft sin tillräckliga förklaringsgrund dels i den omständigheten att vi länge under en tid då tillvaron af en handelsflotta utgjorde ett nödvändigt vilkor för krigsmarinen, icke voro i besittning af någon sådan; dels ock emedan vart land, sedan detta hinder öfvervunnits, snart kom att ega transbaltiska provinser, försedda med långsträckta öppna landgränser, hvilka endast kunde genom landttrupper försvaras. När deremot Finland skilts från oss, men Norge blifvit med våre land förenadt, inträdde en annan sakernas ställning. Den proportion, i hvilken kuststräckan står till landets hela vidd, gör det förenade SverigeNorge i verkligheten nästan till en östat, och ur strategisk synpunkt torde det helt och hållet kunna betraktas såsom en sådan. Ui görande den andra sjöfarande makten i Europa, såsom ins. riktigt anmärker, och derigenom i besittning af en talrik och skicklig bemanning tör flottan, egde de förenade rikena sålunda vid nämnda tidpunkt uti dessa onständigheter afgjorda foreträden framför vår östra granne. Att kasta hufvulvigten af rikets försvar på sjöväsendet hade otvitvelaktigt varit ett sätt att begagna sig af dessa företräden, och vi kunna icke finna annat än att åtskilliga den tiden vidtagna mått och steg, såsom t. ex. sammanslåendet af stora och lilla flottan, tillv ckligt ådagalade att vårt land ville våga första dusten med en anfallande fiende på öppna sjön. Men hvad var