narin blifva, isynnerhet som det ej någonsin kan änka på att bestrida England herraväldet på hafet. Salunda, om vi någorstädes genom ansträngningar kunna hoppas På ett lyckligt försvar emot vår östra granne, ha vi största chancen att kunna göra det till sjös. Dessutom äro alla ense derom, att någon landstigning på våra kuster aldrig hvarken kan vågas eller lyckas sålänge vi ännu hafva att tillgå krigsfartyg, som antingen förhindra sjelfva landstingen, eller, sedan den blifvit verkställd, på allt sätt oroar och afskär tillförseln till den fientliga armeen. Men i och för detta ändamål har Sverige behof af starka och synnerligt snabbgående krigsfartyg, och som dylika, med de tillgångar som för varande kunna afses, endast till ett mindre antal äro att påräkna, måste nationen söka vidtaga den utväg, att genom bundsförvandter försäkra sig om ett bistånd, som den under nu rådande förhållanden ej kan undvara, och som de förenade rikenas politiska situation fordrar. Utan att just såsom lämplig anse någon närmare anslutning får jag dock öppet, som min innerliga öfvertygelse, förklara, att om Sverige-Norge händelsevis skulle hafva någon politik (föga sannolik efter hvad jag kan tycka), borde den bestå uti, att med allvar söka tillvägabringa ett försvarsförbund med den tredje nordiska makten Danmark, ett förbund som väl för en längre eller kortare tid kan uppskjutas, men som förr eller senare likväl slutligen bör och skall komma till stånd. Då man derjemte känner att vårt brödraland hinsidan sundet synes hafva inslagit den rätta vägen och funnit att endast en stark och tidsenlig flotta numera kan rädda det från undergång, samt derför med största omsorg tillgodoser och vinlägger sig om förstärkande af sitt sjöförsvar, kan man nogsamt förstå, att om Sverige-Norge beslutar sig för samma efterföljansvärda exempel, de tre nordiska makterna förenade genom ett Skandinaviskt försvarsförbund. vid ett blifvar de krig med säkerhet skola kunna försvara sina kuster, vare sig utom eller inom s ärdarne, och deras innebyggare tillika äfven lefva mera trygga samt utan rädsla och oro för besök af siendtliga horder; detta senare förnämligast gällande för sjelfva skandinaviska halföns och öarnes befolkningar. Som jag för Sverige-Norge ej kan se någon fara af att ingå ett så beskaffadt förbund med Danmark, utan tvärtom är fullt förvissad att ett sådant högeligen skulle stärka de nordiska staterna, på samma gäng det innerligare fästade de trenne brödrafolken vid hvarandra, vore det önskligt om svenska nationens nu församlade ombud härvid toge första steget, och i underdånig skrifvelse hos K. M:t begärde at underhandling måtte inledas, genom hvilken det omnämnda förbundet inom ej alltför lång tidrymd kunde åstadkommas. Lika önskligt vore om ett annat, kraftigare system för Sveriges sjöförsvar kunde införas, än det sedan 1862 rådande systemet, med dess husarklädda sjöofficerare och odugliga monitorer. Genom dylikt förfarande skulle man kanske kunna börja hoppas på en bättte framtid för fäderneslandets naturliga, hufvudsakliga och förnämsta försvarsvapen — sjöförsvaret; detta först likväl sedan en hel del behöfliga reformer blifvit verkställda, såsom: att till en kår åter sammanslå befälspersonalen vid kongl. flottan och skärgårdsartilleriet; att sätta befälspersonalen vid den högst orättvist och otacksamt behandlade nya reservstaten å en extrastat, i likhet med hvad som skedde vid 1824 års organisation; att i stället för monitorer anskaffa tjenligare materiel; att till flottans bemanning endast använda ett slags sjöfolk — båtsmännen; att ändamålsenligt omorganisera dessa, antaga dem vid tidigare ålder, gifva dem sjömannauppfostran och befordringsrått, utom hvilken senare ingen duglig militär kan erhållas; att indraga marinregementet och etter and matrosoch kanonierkårerna; att sedan dug! fartyg blifvit byggda utvidga Göteborgs depot station, lata till 28 fots djup uppmuddra dervara. e hamn, och äfven derstädes låta gräfva och spränga en större skeppsdocka; omorganisera slottans civilpersonal m. m. svanti.