hvarigenom mera aktningsvärda karakterer och större talanger skulle ingå i konse jen, utan endast uppsättningen af en minister, hvilken mera ackorderar med regentens skaplynne. Klart är emellertid att om en sådan ministör skulle efterträda ministeren De Geer, hvars bottenrena karakter ingen kan förneka, så blir den icke gammal; den är icke byggd på det allmänna förtroendets grundval, den kan icke uppvisa en ren och ofläckad sköld och den kan icke göra anspråk på allmänhetens aktning, emedan den omöjligen kan hafva aktning för sig sjelf. Vid innevarande riksdag har det visat sig att anslagen till fjerde hufvudtiteln tagits till utgångspunkt för anfallet mot ministören. Det har otta tillförne blifvit framhållet att hvarje gång regeringen föreslår riksdagen några förberedande åtgärder i afseende på törsvarsväsendet, så afslås de derföre att de icke utgöra något fullständigt helt; och skulle ett fullständigt organisationsförslag af regeringen framläggas, så blef äfven det förkastadt såsom allt för omfattande, såsom allt för storartadt — och de vanliga fraserna om den eviga fredens snara inträdande skulle åter upprepas och varieras i det oändliga. Man är rörande försvarsväsendets ordnande lika obenägen för att antaga några bestämda principer, hvilka sedermera borde fullföljas och utvecklas, som man är obenägen, icke för att gifva, utan för att respektera gifna löften. Representationen uttalade vissa grundsatser, med hvilka krigsministern trodde att det var allvarligt menadt, och på dem byggde han förslag — som representationen sedan helt ogeneradt förkastade. Det är — för att nu hålla mig vid innevarande riksdag — tvenne anslagsposter på fjerde hufvudtiteln, hvilkas behandling utvisar icke blott huru förvirrade begreppen äro, utan huru dubbelspelet bedrifvits. K. M:t hade föreslagit att reservationsanslaget till indelta armåens vapenöfningar, rdr 924,000 (i rundt tal), måtte till oförändradt belopp bibehållas. Dertill förordade statsutskottet enhälligt bifall, enär armeens vaponöfningar vefter sakkunnigas påstående ingalunda lära vara mera omsattande än behofvet oundgängligen kräfver; i sammanhang härmed afstyrktes bifall till hr Jöns Pehrssons yrkande i afgifven motion, att berörda anslag skulle nedsättas till hälften. Innan denna fråga förekom i Andra kammaren, blef den enligt K. M:ts förslag bifallen i Första kammaren, äfvensom den, att an slaget ätill beväringens vapenöfningar skulle utgå såsom K. M:t föreslagit och icke såsom statsutskottet hemställt (beväringsfondens till gripande). : Då nu frågan om anslaget till indelta armbens vapenöfningar föredrogs först på eftermiddagen i Tisdags, hade knappast mer än hälften af Andra kammarens ledamöter hunnit infinna sig, emedan de voro öfvertygade om att den punkten skulle bifallas. Men ett stort kotteri hade, sedan Första kammarens beslut att beväringssonden icke skall tillgripas blirvit bekant, uppgjort en ny operationsplan, innefattande en intrig, riktad mot krigsministern, för att bereda honom ett nederlag och dermed följande — ministerkris; och den planen hade kunnat lyckas, om ej — men derom längre ner. Hrr Jöns Pehrsson, O. B. Olsson, Sven Nilsson i Österslöf och Sven Nilsson i Efveröd påyrkade hvardera i korta anföranden att anslaget skulle minskas med 350,000 rdr, hvilket bestriddes af v. talmannen Mannerskantz, efter hvilken hr statsrådet Abelin uppträdde och betonade att endast regeringen borde ega rätt bestämma om vapenöfningarne för något år kunde indragas, och att om riksdagen, såsom nu yrkats, bunde krigsministerns händer, så skulle såkerl gen ivgen sjelsständig, och om sitt anseende mån person vilja öfvertaga en sådan befattning. En paus uppstod. Ingen hade vidare begärt ordet. Talmannen fattade klubban och yttrade långsamt. Auses diskussionen — — . Assessor Bergström reste sig nu plötsligt och begärde ordet. Om något — yttrade han mel ändå skarpare stämma än vanligt — numera kunde sorvåna mig, så vore det, att ingen af Andra kammarens tolf ledamöter i statsutskottet uppträdt till försvar för dess hemställan, då ingen af dem reserverat sig mot förslaget. Han antydde tillvaron af ett förut träffadt arrangement mellan dessa ledamöter, men uppmanade dock utskottets ordförande att yttra eig. Om detta oväntade inhugg uteblifvit, så hade ganska säkert den fyndigt uttänkta intrigen lyckats; ty ännu var kammaren långt ifrån fulltalig. Grefve Posse miste nu uppträda. Han förklarade sig skolat uppträda utan hr Bergströms påfordran — ett mer än djerft yttrande, ty hvarföre hade han då lemnat de fyra första talarnes yrkanden obesvarade, och hvarföre bröt han ej tystnaden ens då talmannen fattade klubban? Jo, emedan han var medveten om intrigen, emedan han ej hade något emot att Jöns Pehrsson skulle utföra rollen af garrotör på anslaget, och emedan han icke ogerna såg att krigsministern tillskyndades ett obehag. Den ädle grefven upplyste oförbehållsamt att sedan Första kammaren (några timmar förut) med 100 röster mot 14 förkastat förslaget att anlita beväringsfonden till beväringsmanskapets öfningar (hvartill fonden icke är afsedd, utan till beväringsinstitutionens utveck