Från Riksdagen. onsdagens sammanträden. Första kammaren hade i Onsdags ett helt kort sammanträde och beslöt dervid att uppskjuta föredragningen af 6:te och 7:de hufvudtitlarne. I Andra kammaren fortgick deremot sammanträdet till närmare kl. 4 på e. m. Vid dess början anställdes val till ett 5:te, för behandling af hr Mankells motion beslutadt tillfälligt utskott, till ledamöter i hvilket utsågos: hrr John Ericson (97 röster), v. Geijer (97), Grenander (97), Mankell (97), I. W. Almqvist (96), Ola Jönsson (96), frih. Gripenstedt (55), 0. Larsson fr. Örebro län (55) och Warberg (55). Frih. Gripenstedt afsade sig förtroendet, och kommer nytt val att anställas om Lördag. Derefter fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande rörande anslagen under fjerde hufvudtiteln eller landtförsvarsdepartementet. I afscende å anslaget till Beväringsmanskapets vapenöfningar hade hr Jöns Pehrsson i väckt motion föreslagit att antingen beväringens vapenöfningar under år 1871 skulle helt och hållet inställas, och således hela anslaget indragas, eller åtminstone ett belopp af 200,000 rdr, beräknade för den ena klassens ösningar, besparas. Utskottet hade deremot hemställt, att, med afslag å hr Jöns Pehrssons motion, riksdagen, jemte anvisande för år 1871 at ett förslagsanslag å 250,000 rdr till vapenöfning al första klassens beväringsmanskap, må anhålla att. om K. M:t finner nödigt att under nämnda år äfven andra klassens beväringsmanskap undergår öfning. K. M:t då täcktes från allmänna beväringsfonden anslå de för ändamålet erforderliga medel. Mot denna hemställan, hvilken alltså innefattade ett afstyrkande af K. M:ts proposition om detta anslags höjande till 600,000 rdr, hade reservationer blitvit afgifna dels af hr Klint m. tl., som föreslagit anslagets bestämmande till 500,000 rdr, dels af hr grefve Posse m. fl., som önskade 600,000 rdrs beviljande under vilkor att K. M:t täcktes för ändamålet disponera nödiga medel frän allmänna bevillningsfonden. Debatten härom öppnades af krigsministern hr Abelin, som framhöll beväringsöfningarnes stora betydelse för försvaret och för den nationella andan, erinrade att beväringsfonden tillkommit för beväringsinstitutionens utveckling och ej för dess upprätthållande samt påminde om de af honom förut uppgifna ändamål, för hvilka K. M:t hade för afsigt att använda fonden. Vidare gendref han de skäl för den af statsutskottet tillstyrkta åtgärd, som man velat hemta från inställandet af andra klassens öfningar innevarande år. För denna åtgärd hade hr krigsministern gifvit skäl, som — sade han, — icke ens oförsyntheten kunnat jäfva, hvarföre antydningarne derom, att denna åtgärd skulle ådagalägga liknöjdhet för beväringsinstitutionen voro falska och obefogade. Hr statsrådet lade kammaren på hjertat att ej genom ett bifall till utskottets förslag vedervåga en institution, som vore af väsendtlig vigt för vårt försvar. Sedan v. Geijer härefter bekämpat utskottets förslag, uppträdde hr Hedengren för att försvara detsamma, erkännande sig vara dess upphofsman. Han hade icke velat ökad beskattning och derföre ej kunnat bifalla K. M:ts förslag. Ej heller hade han velat stöta K. M:ts regering och derföre hade han ej knnnat biträda den asigt inom utskottet, som velat anvisa hela öfningsanslaget på beväringsfonden, och han hade derför framlagt detta medelvägsförslag, som han ej kunde finna vara inkonstitutionelt. Hr Rilbing delade ej denna sistnämnda åsigt, utan sökte ådagalägga, att genom bifall till statsutskottets förslag riksdagen skulle taga i sin hand disposition af fonden, d. v. s. öfverflytta från regeringen till riksdagen makten att disponera fondens medel. Tidpunkten vore dock icke nu lämplig att minska konungamakten och öka riksdagens makt, hvilken senare nu ovilkorligen vore starkare än under de blott hvart tredje är återkommande ständsriksdagarne. För jemvigten mellan statsmakterna