offentlig disputation. AmAi — Frän Utlandet. Vi begingo i går det misstaget att antaga den prins Henrik af Bourbon, som blifvit i duell skjuten af hertigen af Montpensier. vara grefven af Chambord. Skritvande i hast ur minnet, kommo vi endast att tänka på de mera framstående Bourbonerna. Upplysta om vårt oförsvarliga misstag, skynda vi att här upplysa, det inom bourbonska huset i Spanien sianas tvenne prinsar Henrik, af hvilka endera antagligen är den så olyckligt träffade: neml. prins Henrik, hertig af Sevilla, broder till exdrottning Isabellas gemål Frans, född 1823, eller ock hang son, Don Henrik, född 1848. Troligen är det fadren. Och sedan vi begått detta vårt skriftermål, återvända vi till vår fortlöpande dagskrönika. De utländska tidningarne sysselsätta sig så ifrigt med den romerska frågan, att man tydligen märker, det en viss oro råder rö: rande denna. Tärningen är kastad! skritver en korresp. från Rom. Under de närmaste veckorna, kanske inom 14 dagar, skall enligt menskligt förutseende det stora statsstrecket vara ufördt, genom hvilket kyrkans hela makt ötvergår på mannen med den tredubbla kronan och på dem, som skola efter honom pryda sitt hufvud med densamma. Hon torde hädanefter bli en tung börda for den, som skall bära henne, denna tredubbla krona, som gifver sin innehafvare obetingad makt öfver alla deras samveten och tro, hvilka vilja tillhöra den romersk-katolska kyrkan och blifva delaktiga af hennes välsignelser. De frisinnade biskoparne synas hafva helt och hållet uppgifvit hoppet om att kunna i sjelfva Rom vinna afseende för sina invänningar och vänta endast utifrån ett kraftigt bistånd!. Tyvärr vill det synas som att denna yttre hjelp skall uteblikva. Frankrike kom för sent med sin inblandning och lär dessutom redan hafva beslutat att ej bry sig om kyrkomötet, utan draga sina trupper vid tillfälle tillbaka samt i ötrigt skydda den franska statens rätt gentemot kyrkan. I ett andra bref från Rom skrifves: Den nya arbetsordningen för kyrkomötet i Rom börjar redan visa sina verkningar. De goda fäderna hafva punktligt ända till d. 4 d:s inlemnat sina skriftliga anmärkningar öfver de tretton forsta canones af de päfliga förslagen De Ecelesiar — en hel kammare full. Detta bör ej förundra. Man ser, huru med förslagens växande betydelse fädernas bebol at att uttala sina betänkligheter och derför äfven talarnes antal växer: först 35 angående Uon, derpå 76 öfver de omfattande förslagen ang. kyrkans disciplin, sedan 41 öfver katekesens begränsade tema. Komitån skulle således kunna bereda sig på en hel del arbete, om den ville sorgfälligt pröfva alla dessa skrifvelser. Men den höga personlighet, från hvilken denna uppgiit om skrifvelsernas antal härleder sig, var af den åsigt, att man endast skall behandla dem som makulatur. Den franska tidningen ÅJournal des Dåbats, som uppmärksamt följt det ekumeniska mötets hela utveckling, yttrar med anledning af ett allmänt utspridt rykte, att minoriteten skulle vilja i massa aflägsna sig från Rom och låta majoriteten ensam utföra sitt verk: -Minoriteten skall ej våga det, emedan detta skulle vara att i klar dag blotta kyrkans ajupa sår, emedan detta skulle vara en krigsförklaring, en revolution. De andra (majoriteten) äro de som våga, de skola utföra statsstrecket. Påfven och de, som drifva på honom, vilja ej veta af något uppskof, emedan de mycket väl inse, att mötet, en gång uppskjutet, ej skall åter sammanträda. Mötet är Pius IX:s älsklingsverk, kronan på hans långa regering, hans testamente; han vill, att detta stora avlopp icke skall vara gjordt förgäfves, han förstår ej mera det kloka i denna verldens rådslag, ban lyssnar endast till de inre rösterna. Man berättar, att påfven, då de franska biskoparne, för att läta höra några försigtighetens ord, erinrade honom om de strider han utkämpat för sin sak, bemött dem med ytterlig stränghet och sagt dem, att de ilrigasto endast gjort sin skyldighet, i det han hänvisade dem derpå, att de befunno sig mellan de första apost-larnes grafvar och att de kommit, icke för att rådslå utan för att lyssna. Med anledning af denna belägenhet af stumma, som gjorts dem, i anledning af den svindlande brådska, hvarmed majoriteten beslutat pådrifva rörelsen, skola vissa franska prelater, enligt hvad man uppgifver, hafva begärt regeringens inblandning, och det är detta upprop in extremis, som skall hafva förmått franska regeringen att utträda ur sin kloka tillbakadragenhet, hvilken dittills var dess program, och begära tillträde till mötet för en lekmannarepresentant. Vi anse denna inblandning otidsenlig, gagnlös och oskicklig. Bladets skäl för denna åsigt äro dessa: Pn fransk sullmäktig på mötet skulle spela