rikaste af alla påfvar. Med mötefs tillhje p hoppas han göra det påfliga verldsherraväldet så oangripligt såsom en fästning genom va vallar, bastioner och batterier och att kunna lemna det åt sina efterföljare såsom en al e städes närvarande och öfverallt verkande makt. Pius tror, att ide i hans själ oppvaknande tankarne och önskningarne ej äro något annat än gudomliga beslut, af hvilka han genom inspiration ifrån himlen blir medveten. I denna anda skrifves också redan påfvens historia af en jesuit ur den krets, som representeras af Civiltå Cattolica (det bekanta jesuiterorganet), och Pius låter föreläsa sig de enskilda kapitlen, alltsom de bli färdiga. Och i viss mening är mötet färdigt sedan den 23 Februari — färdigt genom den nya arbetsordningen. Man har verkligen hyst alltför stora farhågor rörande denna arbetsordning, innan den utkom; sammanträdena skola bli mer än blotta omröstningar; man skall äfven hädanefter kunna hålla tal; de skriftliga memorialerna skola ej rent ut kastas i papperskorgen; komiteen skall taga kunskap om desamma och begagna dem, om den så finner för godt. För decorum är sörjdt. Men — allt afgöres genom komiteen och vid omröstningarne genom enkel majoritet; minoriteten får tala, men endast så länge komiteen för arbetsordningen och majoriteten finna för godt att höra på. Ve rictis! Mötet tillhör italienarne och de i öfverenstämmelse med dem stående spanjorerna; att hädanefter vilja förändra ett schema eller en bit deraf, det skulle vara detsamma som att förbjuda vattnet att flyta. Samtliga de förslag, som minoriteten väckt ang. ändring i arbetsordningen, hafva lemnats utan afseende. Det inser hvar och en: arbetsordningen är den ring, som, en gång lagd kring minoriteten, ej mera kan öppnas, men sluter sig så länge fastare till samman, tills den stryper dem. Ofelbarhetsfrågan är bevekelsegrunden för allt hvad som här sker. Den nya arbetsordningen är biott ett parafrastiskt skäl för denna kärna. Med ofelbarheten ha vi allt, hvad vi vilja och be höfva!, säga italienarne. Det sorgliga i allt detta är att den romerska stolens vansinniga stämplingar skyddas af den franska flaggan. Dock äfven denna omständighet har sin komiska, åtminstone sin ironiska sida. Journal des Debats framhåller den, anmärkande: Sedan 20 år tillbaka, sedan man företog de romerska expeditionerna, sedan man till hvad pris som helst öfver romrarnes nacke håller en regering, som man ej skulle vilja påtvinga den obetydligaste af kolonierna, upprepar man för oss hvarje dag och i alla tonarter samma eviga pladder, att dea verldsliga makten är den nödvändiga garantien för den andliga maktens oberoende och att man måste åt päfven bevara hans stater äfven på bekostnad af utgjutet kristligt blod, för att han må kunna tritt handhatva sitt embete såsom prost och pontifex. Och just de, som försvara denna lära, vilja nu med tyngden af en bel armå trycka på mötets beslut och påfvens ingifvelser! Bladet har rätt. Franska regeringen har velat med sin armå betrygga pålvens makt att utföra sina beslut; men då dessa beslut nu gå i en mot Frankrikes egen regering fi entlig riktning, hotar hon med att draga tillbaka sin arms och öfverlemna påfven åt de efter national enhet brinnande italienarne, om han ej återkallar dessa sina beslut. Obestridligen har franska regeringen på detta sätt råkat in i en politisk återvändsgränd, hvilken den ej har något annat medel att komma ur, än det i Mexico använda: att två sina händer, eftersom påfven ej vill göra så som Frankrike önskar, och draga sina trupper tillbaka. Med allt större enstämmighet börjar äf ven den franska pressen att fordra detta. Den nuvarande ministören vet sig naturligtvis i detta fall ha stort motstånd att vänta i Tuilerierna, såväl i kejsarens arbetskabinett som i kejsarinnans lilla våning, der jesuiterna ju ha fritt tillträde en gång för alla. Enda möjlicheten att besegra detta motstånd är att kunna få fram ett uttalande af lagstiftande församlingen i dylik riktning. Antagligen skall regeringen icke ogerna se, att frågan blir vid tillfalle väckt. Vid den bankett, som högra och venstra centern häromdagen höll i Paris och hvilken skulle beteckna, att dessa båda fraktioner nu enats, för att bilda ett fast mellanparti, hvil ket skall vara regeringens stöd gentemot oppositionen från högern eller venstern höll Ollivier en toast, hvilken för sin allmängiltighet förtjenar att återgifvas: Jag dricker för den ständiga och allt starkare blifvande enheten mellan venstra och högra centern, likasom för kabinettets ständiga öfverensstämmelse med såväl den ena som den andra. Vår kraft lioger