Hvarför skulle vi icke göra det, när något ä ruttet i Danmark? På detta sätt fortgick det, tills slutliger the nomination försiggick och kandidaterna sökte att tilltala församlingen. Bernal Osborre af bröts i hvarje ögonblick och råkade i en häftig tvist med alderman Reynolds, hvilken har hotade med ridpiskan. Den nationale motkandidaten Smyth åberopade sig på ett bref skrifvet af en prest, hvilket af Ösborne be. tecknats som en vätnad af lögner. Sen, utropade Smyth, han kallar edra prester lögnare. Han kommer hit till eder gamla stad, skymfar med sina oanständiga tal den qvinliga ungdomens öron och kallar en af edra mest aktade andliga för lögnare. Tillbakavisen denna skymf, j qvinnor af Waterford!En qvinna på gallerit: Ja, vid —, det vilja vi! Kör karlen hit, och vi skola stoppa till munnen på honom. Slutligen skred man under ett förfärligt spektakel ull handuppsträckningen, och densamma utföll enligt sheriffens förklaring till förmån för Smyth (som dukade under vid den senare omröstningen). Det öfriga af dagen förlopp under drickning, skrik och rop, och gatorna voro så godt som afspärrade för anständigt folk. Ur sådana dels löjliga och föraktliga, dels våldsamma och farliga orgier framgår det engelska parlamentet. Likasom skönhetens och harmoniens gudinna hos grekerna kallades den at hatvets skum födda, så skulle man kunna benämna den höga korporation, från hvilken det britiska rikets inre harmoni skall utstråla, den af afskum tödda. Föga tillfredställande är härvid den tecologiska trösten, att i den sedliga verldsordningen äfven ur det onda det goda måste framspringa; vore det ej bättre att förbigå det onda och genast börja med det goda? Kan man med skäl tilltro statens värdigaste och bästa män — och det skola likväl solkets representanter vara —, att de vilja spela en roll i dessa lagoch förnuftsvidriga förhållanden? Det är derför glädjande att ersara, det Englands regering umgås med tanken att afskaffa åtminstoue handuppsträckningen. Och är denna väl borta, skola nog valen sedan komma att försiggå i allt möjligt lugn. På tal om England må nämnas, att torierna inom Öfverbuset nu ändtligen fått sig en ledare i hertigen at Richmond, en hygglig och allmänt omtyckt herre, hvilken förr var fattigoch handelsminister, utan att dock i någondera af dessa befattningar ha utöfvat en skapande verksamhet. Han är deremot en fin karl och har såväl i sitt praktfulla Gordan-Castle som vid de eleganta Geodwoodkapplöpningarne utöfvat en furstlig gästfrihet, hvilket aldrig kunde sägas om hans föregångare, den aflidne lord Derby. Försonlig som hertigen är, skall han ej vålla alltför starka brytningar med den hotmannamessige Granville. Man väntar ej heller, att torierna skola komma att utöfva något egentligt starkt motstånd mot regeringen. Återigen omtalas en del agrariska mord rån Irland. Amiralen Sir Henry John Leeke, komnendör af Bathorden, har aflidit. Han hade in tid varit öfverbefälhafvare vid irländska lottan. Coventgarden teatern i London skall nart upphöra såsom scen. Poststyrelsen har eml. tillköpt sig byggnaden, hvilken skall örändras till en central-telegrafbyrå. Den paus, som nu inträdt i Frankries kamrar, begagnas af de olika partierna ill att hålla mönstring med deras krafter. enstra centern, hvars ledare är marquisen