svårigheter, att det ej har tid attäbefatta sig med utrikes angelägenheter? Hvarför vill icke förbundskansleren, såsom den ifrige deputeraden Micquel uttryckte sig, slå ett å-kKslag?, för art krossa en växande antipreus-i-ka rörelsen i Baiern? Frukten hänger ju midtför ögonen på Bismarck, den böjer sig nästan ned till honom, och han förblir likväl stående såsom en kallsinnig åskådare utan att röra hand eller fot? Det är likväl icke svårt att utfinna de skäl, som förmå Bismarck att just nu vakta sig för att erbjuda fienden ett slag. Situationen är neml. ingalunda gynnsam för en aktiv politik å Preussens sida. Våren 1866 — säger ett tyskt blad — gälde det att vara eller icke vara, storhet eller nedtryckning; allt måste under sådana förhållanden vågasOch alla kännemärken förenade sig, för att lofva det djerfva söretaget en lycklig utgång. Ryssland och Frankrike voro inlullade i en välvillig neutralitetssömn; Italien utsträckte sin hand för vapenbrödraskap; den preussiska hären hade genom sin utrustning och sin beväpning ett stort försprång framför alla andra trupper i Europa. Men pu, år 1870, äro insatsen och spelet af helt annan art. IIufvudinsatsen är redan vunnen år 1866, och för att tillägga en liten ny vinst, som man mycket vål kan undvara någon tid och hvilken troligen skall efter några års förlopp tillfalla oss utan något slags risk, skulle man nu sätta allt på ett kort? De stjernor, som förr logo emot oss, båda nu mindre godt. Europas stora militärstater ha uppnått det försprång, som Preussen hade år 1866 genom sin öfverlägsna beväpning; Italien är nöjdt och vill ej för andra gången ställa sig på Preussens sida; England skall med största missnöje se hvarje utmanande steg från Bismarcks sida; Ryssland skall ej mindre än Frankrike göra allt för att förekomma en ytterligare sammansmältning af de tyska staterna, och Österrike skall naturligtvis icke bli efter, då det gäller alt störa Preussens planer. Man bör derför ej förvåna sig öfver, att förbundskansleren icke vill för ögonblicket spela ut sina kort, utan föredrager att afvakta gynnsammare förhållanden. Om i sjelfva verket hela Tyskland vore enigt, skulle Bismarck neppeligen bry fig om de främmande makternas vilja; men så länge Sydtyskland beter sig, som om det fruktade för att bli ett byte för Preussens eröfrings lusta, skall förbundskansleren omsorgsfullt undvika hvarje sken af att taga ytterligare steg till Preussens utvidgning. Ett sådant steg skulle Badens upptagande i Förbundet under alla omständigheter vara. Det skulle isolera Preussen i Europa; Bismarck skulle törspilla Englands vänskap; Wirtemberg och Baiern skulle så krampdrag af ångest för at bli införlifvade i Preussen och skulle mottaga hvad främmande hjelp som helst; Frankrike, Österrike och Ryssland skulle sannolikt ingå en koalition emot oss. Dessa betraktelser äro onekligen berättigade; men troligt är icke, att de nationalliberala i Tyskland skola derför hålla sig stilla och afvaktande. Till dessa betraktelser kommer dock den omständigheten, att det numera ej är Napoleon ensam, som styr Frankrikes oden. Bismarck kände väl kejsaren och hans olust att inlåta sig på något utländskt företag, hvilket icke lofvade en lycklig utgång. Det konstitutionela systemets införande i Frankrike har förändrat hela denua situation. De utrikes angelägenheterna ligga i händerna på grefve Daru, hvilken i det väsentliga betraktar händelserna år 1866 och utvecklingen i Tyskland på samma sätt som den orleanistiske Thiers. Frankrikes passiva hållning under sista kriget har i deras ögon varit ett oförlåtligt fel, hvilket om möjligt bör upprättas genom en kraftig och påpasslig politik. Det kan ej heller vara något tvilvel underkastadt, att grefve Daru starkare och allvarligare än hans föregångare betonar pragerfredens upprätthållande. Det är måhända dessa betraktelser, som vill någon del föranleda de tyska tidningarne, alt redan se den franska minisicerens ställning något hotad, genom den förut nämnda brytningen mellan densamma och kejsardömets gamla stöd, högern. Denna höger förklarar nu öppet genom sina organer, att det hädanefter undandrager kabinettet sitt stöd, derför att det svikit kejsardömets sak och de konservativa principerna, genom att förneka hvarje officiel kandidatur samt proklamera regerinzens absoluta neutralitet i alla valfrågor. De lorna ministrarne Rouher och Forcade stå bakom denna demonstration. PubliCe, Rouheris organ, Peuple francais, som redigeras at Clement Duvernois, och bladet Parlementr, ee 222 . K— 2.