den påföljd att U. ögonblickligen afled. Från Utlandet. I den politiska veriden ha timat tvenne omkastningar, hvilka, fastän betingade af händelsernas egen makt, af denna ödets oundvikliga konseqvens, som visar sig på hvarje af historiens blad, likväl ännu alltjemt sysselsätta uppinärksamheten och sinnena. Dessa omkastningar åro: den franska regeringens uppgifvande al sina fordna anhängare, högern, och preussiska regeringens uppgifvande af det nationalliberala partiet, på hvilket det hittills stödt sig för genomdritvande af sina tyska enhetsplaner. Härigenom har den sällsamma omständigheten inträffat, att det franska kejsardömet glidit ännu mera åt venster än förut och det skall nödgas gå framåt i mer och mer liberal anda, under det att Preussen dragils åt höger och skall nödsakas att åter bli junkermessigt reaktionärt, för att kunna motstå den liberala nationala rörelsen, hvilken endast i Tysklands enande kan tillfredställas, men derför ock skulle kasta Preussen i farliga maktförvecklingrr med det öfriga Europa. Förunderliga äro skickelserna i verlden. Under det att dagen vid Sadowa varit en al spikarne i det absoluta franska kejsardömets, i det personliga regimentets likkista och sålunda bragt detta att för sin egen räddnings skull och landets utveckling bli liberalt, har denna samma dag nu omsider bragt det derhän, att Preussen måst upphöra med sitt koketteri med de liberala, hvilka senare återigen börja anställa farliga jemförelser mellan den franska regeringens frisinthet och den store Bismarcks reaktionara absolutism, jemförelser hvilka omsider skola gifva ökad styrka åt en nyvaknande liberal opposition i Preussen och några andra delar af Tyskland, hvilken skull flitigt begagna agitationens vapen och en dag återställa detta märkvärdiga revolutionära tillstånd som rent af tvang den preussiske konungen att begifva sig ut på erötringar, för att slippa afkläda sig sjelf makten. Sålunda skall rätten hämnas den kränkning Bismarck tillfogat densamma, då han tagit nationalitetsprincipen till förevänning för att undertrycka en svagare, då han enl. samma princip på ett hycklande sätt plundrat sin konungs vänner och kusiner. Och så skall äfven Bismarcks verkliga litenhet, ehuru stora djerthet en gång framträda i sin verklighet. Att för Preussens utvidgning utplåna Tyskland — och sålunda skapa en reaktionär, erötrande militärstat i hjertat af Europa, derpå gick hans pygmåpolitik ut. Men denna var irihetsfientlig, och friheten hämnas äfven den lidna skymten. Hon har fått fotfäste i Österrike och Frankrike, hvilka båda länder Bismarck kränkt genom sin våldsamma, hänsynslösa politik, och från dessa båda håll kastar hon nu sina gyllene äpplen in i Tyskland, der de nog skola upptagas en gång af män, hvilka våga att gentemot en Bismarck, gom endast har HEisen und Blut på sitt program, höja frihetskärlekens härskri och söka att praktiskt tillämpa detta härskri, genom att återgifva Tyskland friheten och dess folk oberoendiet samt skapa ett enigt, fritt Tyskland, i hvars enhet sje!fva det högfärdiga, junkerliga Preussen måste till sist uppgå. De närmast synliga inslagstrådarne i denna händelsernas välnad ha som bekant varit Bismarcks tal på den nordtyska förbundsriksdagens sammanträde i Berlin d. 24 Febr. och Oliviers tal inom lagstiftande församlingen i Paris samma dag — hvilken dag, säll samma tilltällighet!, just var årsdagen af den etora revolutionen 1848, som öppnade grindarne för det andra franska kejsardömets inträde i Tuilerierna. Bismarcks tal, som var riktadt mot en af ropresentanten Laskor gjord framställning, att riksdagen skulle erkänna Badens upptagunde i Nordförbundet, kommenteras ifrigt af den tyska pressen. Huru kommer det sig, sporjer man, att Bismarck, som år 1866 så djerft och olörväget kastade landet mot dess vilja i en farlig kamp, nu är ängslig för hvarje steg, som skall tagas framåt och tillbakavisar hvarje medverkan från nationens sida, fastän det just är denna, på hvilken han bör stödja sig, då det gäller att kullkasta de diplomatiska hinder, som Pragerfredens bestämmelser fortfarande lågga i vägen? Hvarför hugger Bismarck ej in i detta ögonblick då Baden sjeltt utsträcker armarne mot Preussen och genom Laskers mun erbjuder sig att kasta sig i Nordförbundets armar, då Oster