—— ——— nes lycka hade en viss feberaktig anstrykning, någonting väl mycket at nervös öfverretning. En lång vana vid konstlade retmedel, vid den fruktan och det hopp, den glädje och den förtviflan som utgöra spelfebern, hade g gjort Pauline urståndsatt att njuta en ridfuil lycka. Hon längtade erter frid, men fridens engel hade blifvit bortjagad at spelets demon och ville ej infinna sig på hennes kallelse. Victor Carrington hade utforskat hemlighete on af hennes feberaktiga glädtighot somliga stunder och dessemellan den tröga nedstämdhet, gränsande till förtviflan, hvaraf hon led. I sin olyckas djup hade hon luliat sig till en konstlad ro genom intagande at opium, och äfven nu då det gamla eländet var förbi, kunde hon ej vara utan detta skadliga retmedel. — Douglas Dale måste vara förblindad af sin beundran, annars skulle han nu ha upptäckt förhållandet, sade Victor för sig sjelf. Omständigheterna skulle ej kunna vara mera gynnsamma för mina planer. En man som är bliud och dot och idiot under intlytandet af en vansinnig kärlek, en qvinna hvars hjerna är omtöcknad af opiirus och en annan som skulle kunna sälja sin själ för penningar! 2 x x De händelser som fordrat så stort utrymme för att beskrifvas fordrade i verkligheten ej lång tid. Endast en månad hade förflutit efter Lionel Dales död, då Reginald Eversleigh och Pauline hade ofvanbeskrifna samtal. Och nu tycktes det som om sjelfva ödet konspirerade på