GHHHU skakade Ired ar stark hos oss alla. Det tredje skälet, som håller oss tillsammans, är Frankrikes tillstånd. Vi önska social fred och sann frihet. Den sanna friheten krätver icke, att man frantager regeringen de attributer, som hon ovilkorligen måste ha, utan att man på ett lojalt sätt afvapnar oppositionen, genom att fästa afseende vid dess berättigade klagomål (bifall). En engelsk publicist yttrade i 17:de århundradet: Den fullkomligaste regeringen är den regering, under hvilken det råder ett sådant mått af frihet, att ingen förnuftig menniska kan hysa hopp om att genom en revolution vinna större frihet. Vi ha just slutit oss tillsammans, för att grundlägga en sådan regering. Nugon ocnighet råder således icke emellan oss, och vi ha tillträdt makten med ett bestämdt mål för ögonen; vi äro i ordets strängaste mening solidariska. IIvad förhållandet till lagstiftande kåren angår, så tro vi oss kunna räkna på dess bistånd. Sedan kammaren sist var samlad, ha alla träffats af samma rörelse, och den allmänna meningen gör sig så starkt gällande, att personliga betänkligheter och åsigter mäste vika. Den är en makt, lör hvilken hvarje motstånd måste böja sig. Om kammaren följer suveränen och ministrarne på den liberala vägen, hvarföre skulle vi icke då mottaga dess bistånd? Af hvad skäl skulle vi genom upplösning utsätta landet för agitationer, hvilka aldrig äro utan fara? (bifall). Man spörjer oss, hvad vi skulle göra, om vi icke längre haue majoriteten för oss. Strängt taget kan man icke fordra förklaringar af oss angående något, hvilket vi ej äro ansvariga; men svaret är för öfrigt helt enkelt: Vi skulle låta suveranen välja emellan oss och kammaren (bifall). Hvad han då skulle göra, det veta vi icke, och vi ha ej rätt att gå hans beslut i förväg; ty det är här fråga om ett prerogativ, som alla författningar i verlden öfverläta åt kronan. Kejsaren skulle fatta det beslut. han funne med sitt intresse öfverensstämmande; annat ha vi icke att säga härom. Men det är olämpligt att se bort ifrån ögonblickets sannolikheter och nödvändigheter, för att diskutera dylika frågor. Vi skola genomföra en vallag, en kommunallag, en lag som berör den allmänna säkerheten och en lag om förvaltningens decentralisation; vi skola företaga en undersökning ang. de industriela förhållandena. Det är ett långvarigt och mödosamt arbete, som föreligger oss, och innan vi börjat värt dagsverke, kommer man och spörjer oss om, hvad vi änka 4 ästa dag. Man intresserar sig för att få veta, om vi icke äro oeniga rörande frågor, hvilka alls icke föreligga. Man beskyllar oss för overksamhet och glömmer alldeles, att detta kabinett endast bestått i sex veckor och att det ej ens fått nattro för emöterna, efter det att dess medlemmar arbetat hela dagen, dels i ministerierna, dels i kamrarne. vill till sist rikta tvenne uppmaningar eller råd t kammaren. Vi äro alla ense om att vilja gitva värt land en hederlig och frisinnad, fredlig och folklig regeri Låtom oss då börja med det väMan bör tramför allt icke begära, att reen skall sysselsätta och förvåna verlden med uppseende väckande handlingar eller oväntade öfverraskningar. Tidningarne behöfva en id om dagen (skratt). Nationerna, som arbeta, känna ej samma bahof. Den politiska skådeplatsen är ej någon teater, der man ständigt kan uppföra ötverraskande och effektfulla stycken (skratt). De fria folken tycka om, att man rådfrågar dem, de tycka ej om, att man öfverraskar dem (bifall). För det andra vill Jag tillråda eder att låta det förflutna hvila och endast sysselsätta eder med framtiden. Låtom oss undvika allt, som väcker split emellan oss och cj bringar oss någon annan ersättning än tidsspillan. Landet skall i längden kunna finna, att vi tala för mycket och uträtta för litet. Jag tror mig hafva nu lemnat uttömmande förklaringar ang. det föredrag, vi hörde på förra sammanträdet; det är nu eder sak att döma öfver ministerens politik (starka, länge ihållande bifallsrop). liter det sammanträdet varit för en kort stund afbrutet, fick deputeraden af venstern, Guyot-Montpayroux, ordet, för att utveckla, huru nödvändigt det var, att Frankrike blef decentraliseradt och fick en ny vallag, allmän församlingsfrihet, pressfrihet och en hel ungd andra friheter. Men det intryck, som Darus manliga och öppna tal gjort, var dock ännu så allmänt och starkt, att in gen lyssnade till den hedervärde deputeradens ord. Då han det oaktadt fortfor med att utveckla sina politiska teorier och bl. a. sökte kambålla republikens företräde framför monarcen, blef stojet alldeles döfvande, och presidenten måste påminna honom om, att man borde hålla sig till de verkliga politiska törilllandena i stället för att utveckla teorier. Montpayroux afstod då ifrån ordet, i det han sade: m ej denna kammare vill höra mig, skall den nästa göra det. Jules Favre og nu ordet. Han gaf Daru det vitsordet, vt han behandlat frågan om kammarens uppösning med den fasta hofsamhet, den uppvöjda själ och den ädelhet i uttrycket, som utmärkt hela hans föredrag. Men då han leretter framkom med sina förra påståenden, blef stojet i kammaren åter allmänt. Från illa håll ropades, att man skulle afsluta devatten. Dess resultat är bekant. Kejsaren lyckönskade d. 23 personligen krefve Daru till hans utmärkta tal. Gretvens seger är af desto större betydelse för den nuvarande regeringen, som den visar, att kabiettet förutom Ollivier äfven räknar inom sig undra politiska förmågor. Jemväl finansminitern Bullet skall vara en framstående talare. )e oppositionela tidningarne tyckas deremot ara i förlägenhet öfver, burv de skola förlara, att Favre endast kunde samla aderton öster på sin sida efter elt angrepp, som så mullersamt förberedts och af hvilket man vänat så lysande resultater. Man vill med bestämdhet veta, att franka regeringen skall uppmana alla katolska vakter till ett gemensamt steg mot de åtgärer af påtven, som kunna ingripa i hvarderas f dem rätt. Den spanske kronpretendenten Don Car