Bonaparte varit föremål för ett angrepp från Viktor Noirs och Fonvielles sida, så utt dräpet kan anses för nödvärn. I et bref från Paris uttalar sig en lagkunnig fört. på följande sätt om saken: Utan att vilja gå undersökaingens resultat i förväg, må det likväl vara oss tillåtet att underkasta sannoliketen af prinsens och Fonvielles utsago en närmare kritik. Fonvielle berättar, att prinsen efter det första inledande samtalet med Noir och Fonvielle tillsport dem: Aren äfven ni bland det folket? eller i det packet: Kortligen han ställde en grot och förnärmande fråga till dem, hvarpå Noir skulle ha afgitvit det beskedliga svaret: Ja, vi äro solidariska med våra vänner!, hvarefter prinsen — enligt Fonvielles uppgift — slog Noir i ansigtet och derpå dödade honom med ett pistolskott i bröstet. Denna framställning at saken är i hög grad osannolik, huru hättig och våldsam man än vill föreställa sig prinsen. Älven om denne skulle ega alla möjliga odygder och vara alldeles olik sin far, den ädle Lucien Bonaparte, är det likval alldeles otroligt, att han skulle besvarat Noirs beskedliga yttranden med ett så skamligt öfversall. Vida mera öfverensstämmande med sunnolikheten är deremot prinsens framställning, enl. hvilken Noir besvarade hans något grorva fråga med ett slag i ansigtet, hvilket visserligen icke kan försvara, men åtminstone ursäkta prinsens pistolskott. Ty hvem kan gå i borgen för sina handlingar, då man i sin egen boning blir förolämpad at en främmande ? Dernässt påtränger sig den frågan: Hvem var egentligen den Victor Noir, som på ett så tragiskt sätt kom af daga? Om man ville söka efter en person, på hvilken grefve Bismarcks bekanta uttryck om catilinariska existenser träffande kunde användas, så skulle man icke kunna sivna något bättre exemplar ån Victor Noir. Såsom 13:årig pojke hade ban lupit bort från sina föräldrar, derför att jadren tilldelat honom en allvarlig aga, och sedan dess hade han på olika ätventyrliga sätt frestat sitt Of Isan törsökte flera näringsvägar; en til förlärdigade han blommor, senare var han commis en nouveautes och medlem at den Lonistörening, som genom nedläggande at arbetet fick ett visst rykte i Paris. År 1866 fick han genom en vän anställning som medarbetare i 3:dje klassen vid tidn. Epoques redaktion, men han kunde då hvarken skritva ortografiskt eller stilistiskt riktigt. Båda delarne lärde han genom välvillig undervisning af tidningens redaktör Weiss, hvilken s. n. är generalsekreterare under Maurice Richard i ministeriet för de sköna konsterna. Xoires egentliga kunskaper voro lika med noll, och hans publicistiska prestationer voro mycket obetydliga. Han hade deremot inom vissa tvetydiga kretsar förvärfvat sig ett icke ringa anseende som slagskämpe och äfven vunnit rykte för den skicklighet, hvarmed han kunde prygla upp folk. Han var sålunda en fruktad gäst på Boulevard Montmartre och å dervarande kafeer: Cal du Sudde, Caf du Crcle och Case du Madrid, der han mer än en gång råkade i krakel med litteratörer af samma rang som Lan INU