VrveCun) 17 5 — b — Vi veta nogsamt, att ett tidningsblad ej är rita forum för en i detalj eller spetsfun digheter gående teologisk kontrovers. Att inlåta sig på en sådan, skulle antagligen tjena till toga. Vi vilja derför gentemot ins., som funnit sin gamla bibliska bokstafstro på ett så underbart satt stärkt af Tischendorfs upp laga af Nya Testamentet efter den sinaitiska codex, framställa ett par anmärkningar. Tischendorf har visserligen i sin resebok sagt, att, enligt hans förmenande, ingen den evangeliska sonnivgens eller den saliggörande trous lärosats lider något afbräck af hans bibelupplaga. Det är också vår uppfattning, ty ätven vi äro af den mening, att den evangeliska sanningen endast kan vinna på, att belrias från de många vigtiga förändringar, som just Tischendorf bevisar, att den ursprungliga codex undergått i en mängd senare bi belupplagor. Långt ifrån att 1.da något atbräck, skall den evangeliska sanningen, befriad från senare tillsatser, hädanefter genom en kritisk bibelrevision endast komma att stråla i mera oförvansklig glans och skönhet. Frågan är, huruvida dessa förändringar eller tillsatser, hvilkas tillvaro Tischendorf sjelf ådagalägger, varit af den art, att de, såsom vi yttrat oss i vår anmälan af nämnde fört:s rerebok, gjorts, tör att kunna bli stöd för trosdogmer, hvilka man behagat uppställa såsom kyrkans grundpelare. Tischendorf yttrar om textförändringarnes tillkomst: Då afskrift togs utaf afskrift, lopp texten, såsom man kan förstå, fara, att i mänga stycken atlågsnas från sin ursprungliga gestalt. Detta kunde ske: dels genom vårdslöshet, missförstånd och okunnighet vid afskrifvandet, så mycket lättare som den gamla skriften ställer bokstaf vid bokstaf utan skilnad mellan orden och utan interpunktion; dels genom obefogadt nit att förbättra uttryck, förfullständiga berät: telser och undanrödja förmenta skiljaktighetser. För att kunna bedöma arten af dessa förändringar, må man med ing. studera de at Tischendorf till den vanliga engelska bibeln fogade noter, hvilka angifva de olika versio nerna i de trenne codices, hvilka numera anses vara de äldsta, den Sinaitiska, den Vati canska och den Alexandrinska. Öfverensstäm mande med Tischendorf i antagandet, att af dessa den sinaitiska är den äldsta — beviset derför kan läsaren återfinna i inledningen till den af insändaren åberopade engelska upplagan —, ett antagande, som ins. godkänt, vilja vi efter denna framhålla några anmärkningsvårda punkter. Ineandaren förnekar väl icke, att läran om Åireenigheten betraktas af det ortodoxa presterskapet såsom en af kyrkans grundpelare. Det bibliska beviset för denna lära har man hittills endast haft i 1 Joh. 5, 7, der det enl. våra vanl. bibelupplagor heter: Ty tre äro, som vittna i hmmelen, fadren, ordet och den helige ande, och de tre äro ett. Och tre äro de, som villna på jorden, anden, vattnet och blodet, och de tre äro ett. Redan Luther var öfvertygad om, att de af oss kursiverade orden voro understuckna, så att han ej blott uteslöt dem ur sin bibelötversättning, utan äfyen förkunnade sin förbannelse öfver dem, som vågade att ater insmugla den, De törekomma dock i den svenska bibeln, tillochmed tryckta med fet stil. Den sinaitiska codex har dem icke. Ett bland de s. k. bibliska bevisen för Kristi gudomlighet har kyrkan hemtat ur 1 Tiw. 3, 16, hvilken vers enl. flera svenska bibelupplagor, äfven den Thomanderska, lyder: Och utan tvifvel är gudaktighetens hemlighe: stor: Gud är uppenbar vorden i köttet etc. Tischendorf har: Och obestridligt stor är gudaktighetens hemlighet, som är uppenbar vorden i köttet. Rydberg visar, att denna oriktiga läsart uppkommit derigenom, att ordet OL Å(Åhan som?) i ett par handskrifter förvandlats till OZ, som är den vanliga för kortningen af OEOZ (Gud). Och huru många gånger har man icke inom vår kyrka citerat just denna felaktiga version! Men för att nu icke inlåta oss allt för djupt i saken, ehuru just den af ins. åberopade Tischendorfska bibelupplagan på engelska spräket erbjuder ämne till volymer af t3. UA dan SF7aåangka fa-lkhHi