vunnit sin under sistförlidne riksdag brutna helsa, nu kunnat inträda med full kraft i Andra kammaren, så hade han riktat sitt anlopp mot finansministern, hvartill han ock på sjuksängen under de långa nätterna rastlöst beredde sig. Men frukten af detta ansträngande arbete fick han ej skörda; ty när grefve Posse blef den utkorade ille faciet och den bekanta interpellationen frambars och besvarades, så hade redan frih. Liljencrantz vändt sina tankar från allt det som i lifvet är lycka och lust. I karakteren af frih. Liljenerantz opposition inom Andra kammaren låg något dunkelt. Det var, såsom jag ofvan har antydt, icke mot regeringens system, eller mot regeringens politik, som han uppträdde. Regeringens system är ju en konseqvent, besinningsfull och fortgående utveckling at det system som hade sitt uttryck i det framlagda repreventationsförslaget, hvilket frih. L. äfven med sin röst godkände. Men kan man ej tänka sig såsom en möjlighet hos denne ärelystne man — och det bör ej förgätas att han slutade sin andligt stormiga lefnadsbana vid 35 ärs ålder, således vid en tidpunkt då ytterst sallan någon, och minst en af försynen så rikt begålvad man, kommit i full inre jemnvigt — rådde ett personligt agg till den ministr, som beröfvat adeln dess politiska företrädesrättigheter? Man bör nemligen icke förgäta, att huru affabel han än visade sig mot valmän och andra medborgare, så tydde hela hans skaplynne icke på frigörelsen från de bördsaristokratiska tendenserna; och en betecknande företeelse är, att särdeles vid det sistförrättade riksdagsmannavalet erhöll frih. L. ett stort antal röster just af dem som aldrig skola förlåta ministeren De Geers seger på riddarhuset d. 7 Dec. 1865. Men om nyss antydda supposition endast är ett hugskott, så är karakteren — icke riktningen — af frih. Liljenerantz opposition i alla fall dunkel. Den hade ett visst slägttycke med den opposition som en af Carl XIV Johans adjutanter, majoren Påhlman, förde på Riddarhuset vid 1817 års riksdag mot konungens ansvarige rådgifvare, hvilka han skoningslöst angrep och beredde stora obehag, utan att det af konungen ogillades, hvilken förordnade honom till landshöfding i Linköpings län. Påhlmans opposition var också personel, och han undvek att rikta den mot sådana regeringsåtgärder för hvilka statschefen sjelt lifligt intresserade sig. Han medverkade deremot krattigt till att hålla de ansvariga rådgifvarne i schack, att göra dem misshagliga i allmänna opinionen och att försvaga deras inflytande, under det att monarken ansåg sitt ökas. Då inom en regering den öppna och lojala samstämmigheten mellan statschefen och hans ansvarige rådgifvare icke råder, då den förre icke ogillar att de senare angripas, då han till och med står på intim fot, och under hand förser rådgifvurnes motståndare med materialier till anfall — så inses lätt att en alldeles egendomlig opposition kan uppstå, personel mot de ansvarige rådgitvarne, hvilka af pligt och samvete anstränga sig tll det yttersta för att upprätthålla rege ringsmaktens värdighet. ÅÄkven trih. Liljencrantz mest ifriga beundrare medgifva att han var ärelysten, men säga att det var en ärelystnad, som icke kunde tillfredsställas af hvarjehanda yttre u-wärkelser, och det är sannt; men makt först, utmärkelser sedan, och hos oss förvärfvar sig ingen makt ntan att utmärkelserna komma med. Kan man säga att frih. Liljenerantz uppträdde för någon enda stor humanitetseller kulturfråga? Nej, säger man, men honom fö resväfvade bilden af stamfadren Westerman: Liljenerantz, den störste finansminister Sverige, och säkert en at de utmäcktaste något land haft att uppvisa4. När panegyrister komma i sken, så ha de ingen hejd! WestermanLiljencrantz var ett lika fyndigt som villigt redskap i Gustaf III:s hand att inveckla och förstöra landets linanser, så att om afkomlingeo i tjerde led, vorden finansminister, tagit sm farlars far, hvars styrka egeutligen låg i att förskasla den slösaktige snillekonungen penvingar, till förebild, så hade det visst gått alideles rasande både med finanserna och mi nistern. Men det kan ej vekas att frih. L. var rikt begåfvad med en snabb uppfattning, stor energi, arbetstörmåga, ihärdighet, ett brinnande begär efter kunskaper, mod, som ofta svergick till hänsynslösbet, en stor förmåga