sagt någs? artigheter till uppfinnaren, men i högsta måtto betviflat idtens utförbarhet. Lyckligare än de flesta hav dock kapten Moncrieff haft medel att sjelf låta utföra en dylik kanonlavett. En 7-tumskanon om 63 tons vigt sattes på densamma, och resultatet af försöken blef lysande. Men fackmännen höjde åter på axlarne. Det är en egenhet med dessa herrar, att ifall en uppfinning redan bevisat sig vara nyttig på ett om än vidsträckt fält, men ännu icke ådagalagts vara lika gagnelig öfverallt der den möjligen skulle kunna användas, så duger den — till intet. Så bedömdes äfven kapten Moncriefts kanonlavett. Det är visst mycket bra med 612-tons-kanonerna, sade man, men fresta på med 12-tons-kanoner, skall man få se att resultatet blir noll. Kapten Moncrieff lät nu förfärdiga en lavett för en 12tonskanon, med många nya förbättringar. Försöken med denna lavett afslutades d. 4 d:s och ha varit fullt ut lika tillfredsställande som de föregående. Uppfinningens värde är för framtiden fullt bevisad. Hela apparaten med kanon, motvigt o. s. v. väger fyrtiosex tons. Om man besinnar att kanon och manskap vid en sådan apparat äro vida bättre skyddade — ifall nemligen fördjupningen i marken är på lämpligt sätt anlagd än om de blifvit placerade i en befästning af en den tjockaste pansarplåt; om man vidare besinnar huru oerhördt mycket jern som åtgår för en tillrackligt tjock pansarvägg medan för en Moncrieffslavett, oberäknadt kanonen, blott erford 34-tons, så kan man lätt finna hvilka ofantliga fördelar dessa kanoner erbjuda för kustbefästningar. Då man nu här i Sverige talar om anläggande af dyrbara befästningar vid vigtigare inlopp — befästningar hvilka kanske i alla fall skulle få svårt att hålla ute en öfverlägsen fiende — så torde det vara stora skäl att tillse om ej Moncriefts system vore det som i första rummet borde användas. Åtminstone borde kostnaderna för några försök icke kunna anses förspillda. En magnetisk storm. D. 8 d:s öppnades engelska parlamentet och såsom vanligt väntade alla H. Britiska Majestäts trogna undersäter på att läsa det trontal — intetsägande såsom vanligt — hvilket skulle på elektricitetens vingar likt en dufvopost nedfalla bland dem. Men derutaf blef den gången intet. Telegrafen vägrade totalt att göra sin pligt. och som några dagar förut engelska postverket öfvertagit densamma af de enskilda bolagen, så blef förbiteringen mot detta verk inom hela landet allmän. Att en parlamentsledamot skulle interpellera Åthe postmaster-general var naturligt, och det var en mr Baines, som åtog sig att i detta afseende föra sina förorättade landsmäns klagan. Generalpostmästaren gaf den ganska plausibla förklaringen att dels hade vid postverkets öfvertagande af telegraferna en stor mängd förändringar blifvit nödiga, hvilka icke alla i brådskan kunnat utföras med tillräckkig noggrannhet, dels hade vädret den dagen varit af beskafsenhet att i hög grad försvåra telegraferingen af den massa telegrammer hvilka blifvit inlemnade, dels hade drottningens trontal kommit till för att nära nog fördubbla arbetet och slutligen hade en magnetisk storm rasat. Dessa magnetiska stormar äro icke mycket kända utom af vetenskapsmän och telegraftjenstemän. För de förra utgöra de ett föremål af intresse, för de senare ett ämne till förtviflan. Emellertid har man just genom telegraferna kommit i tillfälle att noggrannare studera dem, deras riktning, styrka och varaktighet. Både landoch underhafsledningar angripas af dessa stormar och de senare tillochmed mera än de förra. Alla vetenskapliga sällskap i verlden skulle icke kunnat åstadkomma en sådan apparat till deras studerande som telegrafledningarne till lands och vatten äro. Då den första atlantiska telegrafkabeln utlades och förlorades, och medan man ännu trodde att den skulle kunna tala, vaktade telegraftjenstemännen den i Valentia hela månaden och antecknade de osammanhängande tecken som kommo ifrån den likt det yrande talet af en döeade. Dessa tecken föranleddes helt och hållet af jordströmmar och af megnetiska stormar, hvilka understundom böjde signalnålen, som då var i bruk, så hastigt och omvexlande, at ögat knappt kunde följa den. Då jordströmmarne voro häftiga kunde man vara säker om att norrsken skulle följ: efter, och lika visst var det att norrskenet skulle åtföljas af en magnetisk storm. Under mellantiderna mellan dessa stormar var signalnålen jemförelsevis stilla eller gaf osammanhängande te egrammer. Så läste man en gång tydligt orden: Met paint more north achy, så att det var svårt för dem som hade vakten i Valentia att tro annat än att man på Newfoundland försökte telegrafera till dem. Lyckligtvis blefvo dessa den stackars kabelns fria fantasier omsorgsfullt upptecknade och de ha visat sig vara af intresse för vetenskapen, ehuru de icke voro af svnnerligt värde för akticegarne i bolaget. Magnetiska stormar — hvilka mest förekomma om vintern och på sommaren samt gå från öster till vester — verka störande på landtlinierna genom att ettdera gifva dem för mycket elektricitet eller ock fråntaga dem sådan. Detta förklaras af ett enkelt exempel. Om telegraflinien har för mycket elektricitet, framkallad af den magnetiska stormen och man t. ex. skall skrifva bokstafven II i ett telegram (H uttryckes enligt morsc-alfabetet med 4 pånkter, sålunda: ... ) så, i stället för att skrifstiftet fyra gånger under en eller två sekunder skulle dragas mot papperet, drages det tillfölje af den magnetiska stormen blott en gång men så mycket längre tid och bildar sålunda en streck (—) hvilken betyder bokstafven T. Detta går ibland så längt att, såsom det berättas i en engelsk tidning, då en trogen hustru en gång sände ett telegram till sin herre och man af innehåll: Dear Harry, arrived all sasel, så kom det fram: Darling Tom, I am all alone. Må nu vara att detta är ett skämt, men alldeles omöjligt skulle det ej vara tillfölje af den omkastning i tecknen, hvilken framkallas deraf att en magnetisk storm laddar telegraflinierna med ett öfvermått af elektricitet. Då Återigen en magnetisk storm tager bor. elektriciteten ur linierna, så kan man någorlunda hjelpa sig genom att skrifva långsammare, så vida icke stormen är alltför stark. sa a En förstasigpaare. Det är en gammal regel som säger: ÅFör att bli ansedd som en vis man här i verlden, behöfver man endast kläda sig i svart och hålla munnen.; Itt annat ordspråk säger: eTala är silfver men tiga är guld! Att det åtminstone kan inbringa 50 rupier i guld (c:a 100 rdr sv.) framgår af följande historia: En köpman förde en elefant till en irdisk marknad. Knappt hade han kommit dit förr än en man nalkades och började vandra rundtomkring elefanten, synande honom på alla sidor och betraktande honom med den mest nyfikna uppmärksamhet. Så fort köpmannen varscblef. detta, tog han honom afsides och sade till honom: oOm ni icke säger ett ord innan jag sålt djuret, ger Jag er 50 rupier. Sagdt och gjordt. Mannen såg förvånad ut, men teg som muren, elefanten såldes