på i verlden. Jag har kännt henne från hennes barndom — och om jag kan tro något godt om mitt slägte, hvilket ingalunda är lätt för mig att göra, kon jag tro att hon intresserar sig för mig — något litet — på samma sätt som hon intresserar sig för en möbel som hon varit van att se bredvid sig från barndomen och som hon ej skulle vilja ha borttagen. i — Ni gör er väninna orätt, sade Victor. Hon har allt skäl att vara er uppriktigt tillgifven, och jag tviflar föga på att hon är det. — Hvad berättigar er att mycket eller föga tvifla på det? utropade miss Brewer föraktligt, och hvarföre pratar ni sådant nonsens med mig? Ni känner ej Pauline Durski — jag gör det. Hon är en qvinna som aldrig i sitt lif brytt sig om mer än två saker. — Och dessa två saker äro — — Spelets retelse och kärleken till er ovärdige vän, sir Reginald Eversleigh. — Älskar hon verkligen min vän? — Ja. Hon älskar honom som få män förtjena att bli älskade — och minst af alla denne man. Hon älskar honom, ehuru hon vet att hennes kärlek är obesvarad. För hans skull ville hon offra sin egen lycka. Qvinnor äro dåraktiga varelser, mr Carrington, och ni män göra klokt i att förakta dem. — Jag vill ej afhandla frågan om min väns förtjenster, sade Victor; men jag vet att madame Durski vunnit en mans kärlek som är värd en qvinnaas tillgifvenhet —