stora pianot, fanrs intet spår af att en qvinnlig varelse brukade uppehålla sig der. Det liknade ett rum, endast afsedt till mottagning af besökande — ett rum som saknade all värma och hemtrefnad. Victor väntade en stund och började tro att hans bud ej blifvit framburet till husets herrskarinna, då dörren öppnades och miss Brewer visade sig. Hon betraktade gästen med en frågande blick och närmade sig honom med tysta steg. — Madame Durski har hela dagen lidit af hufvudvärk och är ännu ej u pstigen. Hennes middagstimma är half sju. Om ert ärende verkligen är af vigt och ni vill vänta, skall hon med nöje träffa er då. — Mitt ärende är af verklig vigt och jag väntar gerna, svarade Victor. Eftersom madame Durski olyckligtvis är ur stånd att mottaga mig på en stund, skall jag med glädje begagna mig af tillf-llet att få njuta af ett litet samtal med er, miss Brewer, tillade han artigt, förutsatt, förstås, att ni ej är upptagen på annat sätt. — Jag har alls ingenting att göra, svarade damen i kall afmätt ton. — Jag önskar tala med er rörande mycket allvarsamma saker, fortfor Victor, och jag tror att jag kan våga tala fullkomligt uppriktigt med er. Det hvarom jag vill tala rör madame Durskis intressen och jag har allt skäl förmoda att hennes intressen äro era egna. — För hvem i hela verlden skulle jag intressera mig om ej för henne? svarade miss Brewer med ett bittert skratt. Madame Durski är den enda vän jag kan räkna