införda sattiglagstiftning, ej skola alldeles öfvergifvas, hvadan det torde blifva kommunernas åliggande att i stället sjelfva så ordna sin fattigvård, att missbruken bli, så mycket som det genom en sträng kontroll är möjligt, motade. Ju mindre kommunen är, desto lättare bör denna kontroll kunna utöfvas, om en hvar af dess medlemmar efter hand vänjer sig vid att i detta fall rätt skatta sin medborgerliga pligt. I en större kommun deremot blir kontrollen svårare. År dertill denna kommun en liflig handelsstad, som under vissa tider af året gifver god sysselsättning åt arbetssökande och sådana derför dragas dit i mängd, ökande pauperismens redan törut talrika här, så måste kontrollen öfver de hjelpsökande bli ansenligt svårare. I våra dagar har sjelfhjelpens glänsande id visserligen börjat tilltala äfven arbetsklasserna och förmå dem att genom föreningar söka att betrygga sig mot det elände, hvari t. ex. sjukdom och tillfällig arbetslöshet kunna försänka dem; men vi befinna oss i detta afseende ännu endast vid den första gryningen till en ny dags morgon. Mycket arbete med spridande af upplysning bland arbetarne om de första principerna af en för dem sund ekonomi, hvilken tryggar dem mot tillfälliga hemsökelser och jemväl deras ålderdom mot nöd eller den förkrossande lotten att behöfva så som nådebjon äta kommunens med missundsamhet gifna brödkaka, skall ännu vara af nöden. Och under tiden måste kommunerna söka att berga sig på bästa sätt mot pauperismens frätande kräfta. Detta är också dagens fråga. Ett antal varmhjertade och för nästans nöd ömmande qvinnor ha såväl i vårt samhälle, som på flera andra ställen, med en i och för sig prisvärd energi sökt att för sin del biträda härutinnan. Att deras verksamhet ej kunnat fullt motsvara den ädla afsigten, är visserligen en sanning, hvars orsak vi trott oss finna deri, att dessa qvinnors tillsyningsföreningar verkat isolerade och ej ställt sig i den förbindelse med den allmänna fattigvården, som hade varit för bådas bemödanden önsklig. I England har direktören för fattigbyrån, eller rättare ministern Göschen, skyndat att söka samla alla de storartade, men spridda yttringar af välgörenhet, som der förekommit i afsigt att sålunda kunna ordna dem i ett organiskt sammanhang med den allmänna fattigvården, hvarigenom han hoppas ernå det trefaldiga resultatet af större kontroll, mindre omkostnader och större verklig välgörenhet. Sedan nu Tillsyningsföreningen härstädes visat, hurusom här finnas krafter, hvilka önska att få begagnas i mensklighetens tjenst och särskilt för utöfning af frivillig fattigvård, har den tanken legat nära, att, för att tillbörligt tillgodogöra samhället dessa krafter, man borde söka införlifva dem med den allmänna fat tigvården, hvilken derpå endast skulle kunna vinna. Många olika planer ha sett dagen och många förslag härutinnan korsat hvarandra om, huru man borde rättast ordna denna samhällets lifsfråga ... Inom sjelfva Fattigvårdsstyrelsen synas öfverläggningar i ämnet ha förevarit, Åtminstone har ett förslag väckts derinom, hvilket synes kunna tjena till lämplig utgångspunkt för en behöflig omorganisation af det närvarande systemet, det der ej kan uppfylla sitt afsedda ändamål. Detta förslag, af hvilket vi förskaffat oss del och här återgifva, såsom inledning till en diskussion i saken, har väckts af hr grossh. Conrad Hamderg och lyder i utdrag sålunda: Till Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg! När man betänker den höga procent af stadens kommunalutskylder, som utgår till fattigvården, och det ansvar, som hvilar på dess styrelse att rätt förvalta de medel, kommunen ställer till dess förfogande, så borde det vara af vigt att tillse, om denna styrelse för närvarande är så ordnad, att den, utan att öfver höfvan betungas, fullt kan uppfylla afsedt ändamål. Antalet understödssökande ökas årligen, och torde det vara af största vigt, att styrelsens ledamöter hafva en så noggrann kännedom som möjligt om såväl dessa personer, som deras vilkor. Ej utan ett alltför stort åsidosättande af egna angelägenheter torde detta låta sig göra af herrar distriktdirektörer till följd af distrikternas storlek såväl i utsträckning som i antalet af inom dem boende understödstagare. Dessa senares antal uppgår inom de 8 distrikterna för närvarande till omkring 3400 personer, hvilka dels åtnjuta ordinarie understöd, dels extra sådant och dels fri skolmat; en siffra som hardt när torde visa omöjligheten för de 10 distriktdirektörerna att utöfva den nödiga kontrollen på tjenstemännen för den yttre vården. . En stor lättnad i styrelsens maktpåliggande värf skall det, efter min tanke vara, om Göteborgs stad med förstäder i fattigvårdshänseende indelas i minst