ofta upprepas blir det tröttsamt. Ni har ej sagt mig hvarföre ni flackar bygden omkring i stället för att som en kristen menniska äta er middag i prestgården? — Vet ni ej skälet, Carrington? frågade baroneten i det han skarpt fixerade sin kamrat. — Huru skulle jag kunna veta det? — Emedan hvad som skett i dag varit ert verk, svarade Reginald passioneradt; emedan ni haft er hand med i denna dags mörka dåd, liksom ni hade er hand med i det ännu mörkare dådet på Raynham Castle. Jag vet nu hvarföre ni uppmanade mig att välja den häst som kallades Niogara åt min kusin Lionel; jag vet nu hvarföre ni var så intresserad i den andre hästens utscende, som redan varit mer än en ryttares bane; jag vet hvarföre ni är här och orsaken till Lionels Dales försvinnande under dagens lopp. — Hans försvinnande! utropade Victor Carrington; är han ej död? — Jag vet ingenting annat än att han försvunnit. Vi förlorade honom ur sigte i början af jagten. På aftonen återvände vi till prestgården, väntande att finna honom der. — Väntade ni det, Eversleigh? — De andra gjorde det åtminstone. — Och ni funno honom ej? — Nej. Efter en stunds uppehåll ,i prestgården redo vi ut för att söka honom, jag bland de andra. Vi skulle rida olika vägar, göra förfrågningar öfverallt. Min hjerna var förvirrad. Jag lät min häst gå hvart han ville.