Alldin förklarade att em han sagt något dylikt hade det derför icke varit gifvet att han dermed menat sitt hus. Tjenstflickan Josefina Gullberg förklarade att hon icke åhört samtalet mellan Sönuegren och Alldin den ifrågavarande Söndagen, men hade deremot hört Länsmannens yttrande till Olivia Andersson. Hon hade aldrig varseblifvit att Alldin och Anders Johansson stått i något fiendtligt förhållande till hvarandra. Ögifta O livia Andersson, som förestår Alldins nykterhetsvärdshus, kunde icke heller påminna sig samtalet mellan Alldin och Sönnegren enär hon under detsamma gått ut och in mellan källarlokalen och ett närbeläget rum. Alldin hade på senare tider varit mycket besynnerlig i sitt uppförande mot benne och ehuru hon genom samtalet med Anders Johansson trodde att detta härledde sig från hans (Alldins) afsigt att låta tända eld på sitt hus, hade hon dock icke velat tråga honom derom. Allvarligen uppmanad att erkänna huruvida hon icke visste att aftonen d. 4 d:s, då hon var Alldin följaktig till det nedbrunna huset, han då haft för afsigt att sjelf anlägga mordbrand i detsamma samt upplysa hvarför hon så hastigt aflägsnade sig derifrån och dervid åtskilliga gånger vände sig om för att se på byggnaden, svarade hon att hon ej kände denna Alldins afsigt och att hon aflägsnat sig så skyndsamt från stället derföre att hon haft ett sjukt dibarn lemnadt ensamt hemma. Hvarför hon vändt sig om, kunde bon icke nöjaktigt upplysa. Äfven hon intygade att Alldin och Anders Johansson efter hvad hon hade sig bekant aldrig varit i ovänskap med hvarandra. Oaktadt alla dessa och flera andra för Alldin graverande vittnesmål, och ehuru han uppmärksamgjordes på att han blifvit betråld med tvetalan och att det föga gagnade honom att vidare neka för sitt brott, bedyrade han dock fortfarande sin fullkomliga oskuld. Den vidare ransakningen öfverlemnades till rådhusrätten. av 4 9 as a