gon föorebråelse, då han underlåtit på förhand underrätta om sin tillämnade interpellation; men trodde i alla fall icke att hr finansmiristern på stående fot kunnat besvara den. Att medelst enskilda samtal afgöra dylika frågo som de föreliggande, ansåg han ej med de parlamentariska formerna öfverensstämmande. I afseende på de af finansministern omförmälda utgifterna som förestodo för beväringens förseende med baracker och bättre beklädnad, så hade ju dessa behof redan för 5 år sedan varit insedda, men tal:n antydde att de väl ej vore så trängande nu, att ju ej dermed kunde uppskjutas ett eller annat år. — Det torde väl ej behöfva sägas att grefve Posse grupperade siffrorna på annat sätt än frih. al Ugglas, och af dessa gjorde sig till godo allt hvad göras kunde; men att tal:n insåg att hans ställning svigtade, bevisas tydligast deraf, att han ej blott framställde en ny interpellation till sjöministern, utan framkom med ett såsom han antydde nytt finanssystem, bestående deri att flera olika och för särskilda ändamål afsedda kassor skulle sammanslås och af dessa bildas en grundfond för statskontoret. Onekligen var ju detta allt att införa, eller öfverföra, diskussionen på ett nytt område; men dermed slog ej bättre ut, än att frih. af Ugglas erinrade att det nya sinanssystemet desto mindre var nytt, enär ett dylikt förslag väcktes vid 1868 års riksdag och är nu under regeringens pröfning. I anledning af grefve Posses gjorda framställningar under diskussionens lopp uppträdde såväl sjöministern frih. Leijonhufvud som ock krigsministern general Abelin, och begge lade just icke fingrarne emellan; den senare betonade att en ansvarig departementschef ej kunde gå lika lätt tillväga och försara lika opröfvadt som en utanför rådkammaren stående anmär kare. Hrr Palander och Adlersparre uppträdde äfven mot grefve Posse, och frih. Gripenstedt visade att de reserverade medlen på de olika hufvudtitlarne alldeles icke utgjorde något dödt kapital, utan, jemte det att de utgjorde outtagna fordringar, möjliggjorde för statskontoret att reda sig då dess grundfond ofta annars skulle vara otillräcklig. Assessor Bergström, häradsh. Staaff och landshötd. Asker utvecklade icke utan skärpa den åsigten att grefve Posse sträckt interpellationsrätten för långt, då han i stället för att inhemta det svar som med interpellatioven åsyftades, hade framkommit med nya irterpellationer. Alldeles opåkalladt uppträdde kapt. John Ericson med en protest mot krigseministerns ätgärd att inställa beväringens vapenöfningar, tor hvilken åtgärd inga giltiga skäl blifva antörda, påstod talaren, men genom hvilken krigsministern hade äfventyrat all den fram gång som föregående krigsministrar sedan 1809 beredt beväringsinrättningen. Denna attack bevärdigade ej hr krigsministern med något svar, och jag föreställer mig att det icke heller af någon i kammaren ansågs be höfligt. Diskussionen upptog nära tre timmar. Resultatet utföll påtagligen icke till grefve Posses belåtenhet; det gal icke vid handen alt grefve Posse är den som med statsmannens snille och djupa blick (hr grefvens egna ord) sörmår ordna statsregleringen. — Hr Carl Anders Larsson försökte sig också i den vägen, men resultatet blef detsamma.