— Jag skall säga er en sak, Dale, sade han; jag tror ej att dender hästen är något tillför itligt djur. — Icke? — Nej, han har en farlig blick som jag ej alls tyeker om. Se hur han oupphörligt rycker öronen tillbaka, och hans näsborrar ha en ful nervös darrnig. Jag önskar att ni ville låta er groom gifva er en annan häst, Dale. Vi komma sannolikt att få rida öfver ganska höga häckar idag, och på min ära misstror jag ej det djur ni rider. — Min bäste squire, jag hor fullkomligt pröfvat hästen, svarade Lionel. Jag kan bestämdt försäkra er, att det ej finnes ringaste grund till farhågor. Djuret är en present af min bror, och Douglas skulle bli ledsen om jag rede någon annan häst. — Han skulle bli ännn mera ledsen om ni ådroge er någon skada gerom den hist han valt, svarade squiren. Jag vill likväl ej vara enträgen. Om ni känner djuret, så är det nog. Jag känner er både som goda ryttare och goda hästdomare. — Jag tackar er emellertid hjertligt för ert råd, squire, svarade Lionel glädtigt. Nu ämnar jag rida fram och förena mig med damerna. Han var snart vid sidan af miss Graham, som ej underlät att hberömma Niageras skönhet på ett sätt som var beräknad att vinna ryttarens hjerta. Stundens nöje hade kommit Lionel Dale att glömma zigenerskans varning och de obestämda tvifvelsmål rörande hans kusin Reginald, som denna varning väckt hos honom. Han kände en oblandad lycka af att se sig omgif