TAIMCELISTLLUG UT OlIGLULIIR A 1I110ICII, S0HI C10 efter annan hållits, varit de härdar, der arbetarne upphetsats till dessa oroligheter, har regeringen för lugnets bevarande tillsvidare förbjudit dessa mötens hållande. En motivering för denna åtgärd finna vi medelbarligen i en artikel i tidningen Le Peuple frangais, undertecknad af bladets hufvudredaktör Clement Duvernois, medlem af lagstiftande församlingen och en af kejsarens förtrogna vänner. Det heter deri: Hela ytan synes lugn; kamrarne diskutera landets vigtigaste intressen, ministrarne söka att med förstånd administrera, affärerna börja åter komma i gång, värdepapperen stiga, och den arbetande klassen begär endast ordning och trygghet. Men hvad försiggår under denna skenbarligen så fredliga och leende yta? Dag för dag samlas 4—5000 personer, för att missbruka den så liberalt beviljade församlingsfriheten, för att — stundom under ordförandeskap af en deputerad af yttersta venstern — öfverlemna sig åt den mest anarkiska tygellöshet och framkomma med de mest förvrängande utlåtelser, i det de derigenom upphetsa hvarandra inbördes och lofva hvarandra att med våld kullkasta kejsardömet samt hota med att vända upp och ned på hela samfundet. Duvernois meddelar derpå ett florilegium af hvad som kommit till tals på dessa möten, och man måste vid genomläsningen deraf er känna, att dylika hätska utfall ej skulle tålts i något europeiskt land, aldra minst i dem, der den mest utsträckta och hätdvunna frihet råder. Så var för, ett par veckor sedan ett möte samladt vid Passage du Genie, besökt af 1200 till 1500 personer, under ordförandeskap at den journalistiske gaminen Rochetort sjelf. Här uppträdde hans själsfrände, Gustave Flourens, naturligtvis under stormande hurrarop. Han erinrade om revolutionen i England och om de at Carl I vidtagna åtgärder, för att hindra Hampdens och Cromwells utvandring. Han tillade, att skattevägran då medförde monarkiens fall. Han talade vidare om 1789 och 1830 och förklarade, att den nuvarande skatten är obillig, att den användes till betalning af de broderade frackarne, ekipagerna och hoffesterna. På ett annat möte af 1500 personer, till största delen arbetare, äfvenledes under Rocheforts ordförandeskap. Der skulle diskuteras frinandeln och skyddssystemet. En talare sade: Den rike tynger på folket, som vinpressen på drufvan. — För ögonblicket räder lugn, sade en annan, det kommer gig deraf, att allt ekall rifvas ned och att man ej vet, hvar man skall börja. — En tredje talade om den gamle rönnen, Tuilerierna, och tillade, att det finnes tvänne män, hvilkas namn skola fortfara att vara en skåm för alla tider. Den ene har förrädt sin herre — judas; den andre har förrådt friheten — Olhvier. På ett möte vid Rue de Flandre, med 4000 personer i salen och 1000 utanför, sade en hr Milliere: Folket har tvenne fiender. Den förste behöfver man ej längre frukta — han ruttnar upp; den andre är bourgeosien, de som besitta egendom. Om Schneider, presidenten i lagstiftande törsamlingen, yttrade helt kort: Lät oss hänga honom! — Det går ejr, tillade Flourens, men lätom oss nu om några dagar skicka dem alla åt helvetet ! Kortligen, i Paris ha under de sista veckorna hållits mer än 30 dylika möten, i hvilka det rent uttalats om, att man skulle förgri pa sig på kejsarens lif. Vid banketten i S:t Mandå, till firande af minnet af Ludvig XVI:s ahättning, d. 21 Jan, dracks sålunda en skål lör den kula, som träffar statsötverhufvudet. -Således, anmärker Duvernais, just i det ögonblick då kejsaren gifver det största beviset på sjelflörsakelse och patriotism, i det ögonblick, då han genom flera amnestier öppnat Frankrikes portar för alla landsflyktingar och fängelserna för alla politiska arrestanter, just i det ögonblick då han öppnar armarne åt alla sina gamla motståndare, predikar en fanatisk sekt, som ej anser något för heligt, ej allenast omstörtandet af hans regering, utan rufvar äfven öfver att genom ett lönmord rödja ur vägen den af nationen valde. Emellertid är det ett faktum, beklagligt i och för sig, att de franska arbetarne ännu lyssna till de vansinniga lärdomar af denna art, som predikas för dem. Ännu ha de vissarligen icke gripits af denna passionens vilda häntörelse, som ensam gör en revolution möjlig; men den dagen kan lätt komma, om icke brännamnet, de upphetsande folkmötena, borttages. Man skall aldrig låta det saknas anledning till oroligheter. Frankrikes historia är rik på revolutionsdagar, hvilka kunna gifva skäl till anställande af demonstrationer. Så nalkas d. 24 Februari, årsdagen för republikens utropande, och då tänker den bekante Ledru Rollin bålla sitt intåg i Paris. Här är ett tillfälle att kalla solket — detta så mycket missbrukade begrepp — under vapen. Hvem kan veta, om icke demagogerna skola då göra det nödvändigt för regeringen att drifva försvaret till den ytterlighet, som den tyckes denna gång hafva undvikit? Emellertid skymtar bakom allt detta fram ett mörkt och hotande moln, som innebär elementerna till kommande kritiska stunder, hvilka det skall behöfvas den nya regeringens hela kraft, mod och ståndaktighet att öfverarnanaA Allan .i mildua