tens räkning borde inköpas; men man befarar att riksmuseum saknar medel dertill. På tal om personligheter — alltid ett pikant samtalsämne — kan jag ej neka mig nöjet att omnämna en, som synes mig vara af särskildt intresse för Göteborg, hans födelsestad. Han har länge varit och är ännu en af hufvudstadens mest ansedda sakförare, rättrådig, sjelsständig och frimodig. Ej nöjd med alt på detta område verka har han egnat sig äfven åt fysiken och uttänkt en ny teori för ljuskällorna, hvilken åstadkommit Vetenskapsakademien åtskilligt hufvudbry, och sedan han åtminstone kommit på det rena med den saken, så blef hans nästa steg en ny teori för kometernas gång, hvilken lärer betraktas såsom genialisk. Nu har han, utan att åsidosätta sin praktiskt gagnande och obestridligt mera inkomstbringande juridiska verksamhet, egnat sig åt studier på det kulinariska området. Han har redan gjort en upptäckt som öfverraskat till och med hr W. Davidson till Hasselbacken, och det torde ej dröja länge förr än man der på matsedeln tår läsa Saltsjö-Lake å la Beckman. För det närvarande befarar jag att den stora allmänhetens nyfikenhet har öfverflyttats från riksdagen till tröken Helga de la Brache, som skoningslöst demaskerats af lektor Norrby sedan han länge protegerat henne och naturligtvis lika länge af henne blifvit i ordets hela bemärkelse — dragen vid näsan. Det är I hög grad komiskt att denna ätventyrerska under loppet af många år har kunnat med stor framgång spela rolen at en legitim, olycklig och förföljd Wasa-ättling, kunnat göra sin härkomst trodd, kunnat tillvinna sig många personers välvilja och nästan förvrida hufvudet på åtskilliga som redan uppnått den ålder då fantasien ej längre är så liflig. Men hon har förmått både det och mycket mer. Lektor Norrby har icke anfört en hundradedel af hennes mystifikationer. Att hon först nu blifvit demaskerad, att allmänheten först nu blifvit för denna äfventyrerska varnad, är icke minst märkligt och kan ej annorlunda förklaras än att hon, som länge antagit skenet af rinåtvänd, plötsligt befunnits så utåtvänd, d. v. s. så verldsligt sinnad, att hon derigenom förlorat sina duperade beskyddares välvilja. Göran.