dörren. Bland den aflägsna menniskomassan hördes ett vildt sorl. Den stackars mannen och fängpredikanten stannade vid schavottens fot, den som förlåter i den gudomliga rättvisans namn, omfamnade den hvilken den menskliga rättvisan icke förlåtit; den litdömde kysste krucifixet och presten aflägsnade sig skyndsamt. Bödeln steg upp för de tio trappstegen och stannade orörlig på sidan af platformen. till höger om vippbrädan. I sina svarta kläder syntes han gigantisk; en djup tystnad hade elterträdt allt sorl. Den litdömde steg, understödd af de tvenne bodelsdrängarne, uppför trappan och stannade stel och rak iramtör vippbrådan. Han blickade ratt framför sig, utan att yttra ett ord. Med en plötslig rörelse ryckte den ene af bödelsdrängarne bort det svarta kladesstycke, som man bredt öfver delinqventens nakna axlar och ställde sig på hans högra sida bredvid den röda korgen, på hvars lock han lade hancen. Den andre bödelsdrängen ställde sig på sin post på andra sidan om den halfmanformigt utskurna brädan. Bödeln Jade sin stora hand på deolinqventens rygg, fattade tag i snöret som förband händerna och stötte honom tramåt. Vippbrädan beskref en fjerdedels cirkelomkiets och blet liggande horisonteit. På brädan låg delinqventen. Man hörde några qvinnoskri; bödeln tryckte på den tjeder, som uppehöll den öfra halfmånsormigt utskurna brädan. Denna sänkte sig ned öfver delinqventens hals. Bödelsdrangen fattade i hans hår; bödeln vred på det handtag som lössläpper bilan. Denna föll likt en svart blixt. Nu följde ett virrvarr af hemska saker: med bestämda mellantider, men likväl så svindlande hastigt att dessa nästan blefvo samtidiga, såg man bilan glida ned, blodet spruta, hufvudet kastas ned i korgen, kroppen rulla ned i densamma och det stora locket fallas ötver det hela. Det var förfärligt. Tjorton sekunder, räknade på ett sekundur, hade iörflutit mellan det ögonblick, då den lifdömde satte foten på första trappsteget och till det då korgen slöts örver hans stympade kropp. Bödeln steg ned fran schavotten liksom för att fly den skådeplats der han spelat den förnämsta rollen. . Korgen löres ned på en kärra, presten som nu påtagit sig sin messkjorta, stiger upp i sin vagn, och eskorterade af fyra ridande gendarmer sättas hästarne för de båda äåkdonen i galopp till begrafningsplatsen. Folkmassan delar sig och midt ibland denna ser man flickor på mouct, som skratta och röra sina armar med vanvettiga gester. Annu på la Roquettegatan ser man folk ute på dörrtrösklarne för att betrakta det sorgliga tåget, men redan då man hunnit till bastiljplatsen veta de förbipasserande icke hvad den stora korgen betyder. Då man nalkas kyrkogården börjar likväl folk åter begripa; från krogarne utkomma gapande menniskor — en och annan lyfter på mössan. Ånnu en ansrängning af de svettiga hästarne, och man är inne på begrafningsplatsen. Man passerar cypressalleerna och man kommer genom ett högt plank in på den begrafningsplats som är bestämd för dem som dött på hospitalerna samt för liken från la Morgue och af lifdömda. Intet kan vara mera hemskt än denna plats. Den gråa jorden har upphöjningar här och der; på anura ställen gapa stora grafvar färdiga att mottaga sitt rot. Kärran föres fram till en stor gemensam graf, uppkastad på förhand. Korgen nedsättes på märken och öppnas. Den afrättades anlete är violett och har ögonen tillslutna. Folk af yrket påstå att döden är ögonblicklig under guillotinen och som bevis härpå anföra de att det afhuggna hufvudet har ögonen tillslulna eller öppna, allteftersom det hade ua bilan föll. Man borttager remmarne kring kroppens händer och fötter och alla klädesplagg på densamma, hvilka ej äro fullkomligt obrukliga, aftagas at dem som fört liket till begrafningsplatsen. Liket kastas i grafven. Det faller med hemska rörelser, ty det har ännu bibehållit sin elasticitet och det tyckes göra rörelser som frånvaron af hufvud göra rysligt groteska. En dödgräfvare hoppar ned i grafven, rätar ut lemmarne och lägger den afrättades hutvud mellan hans ben. Presten välsignar detta stackars öfvergifna lik och aflägsnar sig djupt upprörd efter att ha utfört den svåraste af alla sitt embetes pligter, — I nästa ögonblick nalkas en man som hallit i närheten med en kärra på hvilken läses Medicinska fakulteten och lemnar en order om att liket skall öfverlemnas till honom. Detta sker och den döda kroppen föres, ännu med lifsvärmen till en del qvar, till anatomisalen, der vetenskapsmännen vänta bonom. Under tiden ha timmermännen nedtagit gulliotinen och ej ett spår synes af hvad som timat. Alla litdömda dö dock icke med så mycken enkelhet och beslutsamhet, som den hvarom här talas. Verger kastaue sig till marken slog omkring och först då han förstod att intet kunde rädda honom, 1öll han så hastigt tillsammans, att lifvet syntes ha lemnat honom innan han var död. Lemaire som begick mord på det att hans namn skulle komma i tidningarne, kastade sig af sig sjelf med ett slags vansinne på vippbrädan. La Pommeraye, likblek och tyst yttrade icke ett ord och var så förintad att han icke syntes ha medvetande om hvad som tilldrog sig Andra, skulle man kunna tro det? tänka blott på att yttra sit sista ord. Avinain, som öfverhopue bödeln med skällsord som man icke kan i tryck atergitva ropade då han gick uppför trappan till schavotten: hFarväal, Frankrikes barn; aflaggen aldrig en bekannelse; det är detta som störtat mig. Största antalet ha under de långa timmar som förflutit i cellen lofvat sig sjelfva att vara fasta, att gifva ett stort exempel, att tillochmed göra något utomordentligt; men plötsligt krossas deras kraft; hoppet som trots allt lefvat hos dem tillintetgöres så plötsligt, att de med ens enerveras. De vackla, de börja irukta, de äro svaga och bevisa ännu en gång, att vålusamheten icke har något gemensamt med det verkliga mouct. Dödsdomarne i Frankrike har så mycket aftagit sedan slutet af 1820-talet att då under åren 1826 —1850 360 afrättningar verkställdes, så skedde åren 1861—1865 blott 63 sådane och under åren 1866— 1869 ha blott 31 dödsstrast fulbordats. — Detta beror till största delen derpå att juryn eger rätt att döma till skyldig under förmildrande omstänes 1 — tva åtar Alltid eLr då