en, åkerbruket och väringarne finnas äfven stora missförhällanden, i det att en otalig mängd menniskor äro hemfallna till ett ansträngande glidjeoch hopplöst arbete, som aldrig ger dem någon njutning af lifvet, fastän de bereda den åt andra. För dettas afhjelpande ville Fourier, att de smärre jordbruken skulle sammanslås till större komplexer, hvilka skulle afkasta större vinst. ett slags jordbrukareföreningar, i hvilka han antog, att egendomsegarne gerna skulle ingå. Arbetets nya organisation skulle genomföras så, att alla måste arbeta, hvar i den väg hans anlag utvisade. Sålunda skulle alla kunna tillfredsställa sina drifter; icke blott den arbetsgifvande rike, utan äfven arbetaren skulle kunna bli lycklig. Skall arbetet kunna eller komma att organiseras efter detta mönster? Fourier såg mensklighetens framtid ligga i asseciationen. Denna arbetar sig i våra dagar på tusenfaldigt sätt fram i det praktiska lifvet. Dess ingripande i de sociola förhållandena är omisskänneligt. Huru långt den skall ingripa, är omöjligt att bestämma. Men utomordentligt intressant är det att se, huru Fourier i mycket pekat rätt. Framtiden skall bära oss vittne, huruvida hans samhällskonstruktion är i väsentlig del det problem, som vår tid våndas efter att få löst nied associationens häfstång. mn ———L —