gar på sina räkningar, som hon försökte hålla kreditorerna lugna. Resultatet af denna dags samtal var detsamma som vanligt. Madame Susanne, modehandlerskan, samtyckte att utse några vackra klädningar för miss Grahams julbesök. På denna snöiga julmorgon stod miss Graham vid sin värds sida, klädd i en modern promenaddrägt af mörkgrått poplin och med en blå hatt, prydd med grå fjädrar, på hufvudet. Miss Graham såg förtjusande ut i denna kostym, och Laura och Ellen Mordaunt, i sin friska ungdomliga skönhet och enkla drägt, förlorade vid jemförelsen med den aristokratiska sköna. De fattiga i Hallgroves församling hade motsett julen med längtan. Lionel Dales församlingsbor visste nämligen att de skulle mottaga rika bevis på sin kyrkoherdes frikostighet. Han älskade att välkomna gamla och unga i sin rymliga sal. Han älskade att se dem klädda i de komfortabla drägter, hvilka hans börs förskaffat dem — de gamla qvinnorra i sina grå ylleklädnader och skarlakansröda hufvudbonader, de små barnen i sina ljusare drägter. Det var i sanning en vacker syn, och kyrkoherdens ögon skymdes af tårar då han klockan två på juldagen stod vid ändan af det långa bordet och läste välsignelsen, innan middagen framsattes för dessa anspråkslösa julgäster. Alla församlingens fattiga hade blifvit inbjudna till middag hos sin pastor på juldagen, och denna middag klockan två på dagen var ett större nöje för kyrkoherden