riket Italiens enda möjliga varaktiga hufvudstad, det gamla Rom. Allting är och förblifver provisoriskt och ovisst, tilis Italiens regering upprättats på Quirinalet. Först då skall man finna, att en slutlig lösning ernåtts, först då skola oroande reaktionära planer tillintetgöras och den italienska armåen kunna minskas till en styrka, som mera öfverensstämmer med landets finanser, än den som nu utsuger dessa. Det tjenar kanske till intet att tala om romarena sjelfva, ty hela Europa tyckes hafva kommit öfverens om att utestänga dem från de rättigheter, som annars bruka tillhöra ett folks politiska tillvaro. Frankrike är allvarligt beslutet att uppgöra ett fritt konstitutionelt system för sig sjeltt, och det ligger i dagen en ädelsinnad sympati för polackarne, grekerna, serbierna, rumenierna och andra undertryckta nationaliteter. Men det romerska folket och patricierna undertryckas af dess egen oemotståndliga militärmakt, under det att de törtyngas af den mest nedsänkande och tryckande borgerliga och andliga despotiam, som verlden någonsin har sett. Men romarana äro hämnade. De 1500 man trupper, som Frankrike håller i Civita Vecchia, representera aldra minst ytterligare 50,000 man i sjelfva Frankrike. Det skulle neml. vara omöjligt att bibehålla denna lilla förpost i en så blottad belägenhet, utan att understödja den med en ständig tillökning af åtminstone 50,000 man i Frankrike, hvars armö således kunde i annat fall minskas med denna ganska betydande styrka. Och härtill kommer vissheten, att, så fort något oväder utbryter i Europa, denna omständighet genast skall kasta Italien i vågskålen emot Frankrike. Hvem kan väl säga, huru mycket blod, penningar och national oreda som detta måste komma att kosta? Men fastän Frankrike är den enda härvidlag brottsliga parten, är det likväl ingalunda den, som lider mest deraf. Från den romerska Decelea förhärjas hela Europa af en fåvitsk presthögfärds eld och svärd. Jesuiterna ha aldrig trampat en väg, hvarken i Frankrike, Spanien, Österrike, Södra Italien, Kina eller Paraguay, utan att ha bragt alla dem till unundergång, med hvilka de kommit i beröring. Trygga och oansvariga under de franska bajonetternas beskydd, arbeta de nu på maskineriet af påtvens andliga och verldsliga makt och detta på ett sätt, som nog kan komma en ny eldsvåda att bryta ut i Europa, då följderna deraf hunnit att tillräckligt utveckla sig inom de olika länderna. Den moraliska verldsstyrelsen skulle vara ett hån, om en sådan kränkning af italienarnes förväntningar och romarenas enklaste borgerliga och religlösa rättigheter icke följdes af en motsvarande vedergällning. Denna vedergällning måste komma att drabba den napoleonska dynastien hårdt, alldenstund densamma, helt visst i strid med sjelfva det franska folkets vilja, upprätthållit och upprätthåller påfvedömets verlusliga makt, den der förhindrar Italien från att åter komma till lugn. För stadgandet af Europas fred och minskande af de alltför stora militärrustningar och bördor, som nu utsuga dess lifskraft, är det nödvändigt, att ett slut göres på den franska epiteikisma i Italien. Låtom oss hoppas att detta sker i tid! Bästa beviset på, att Italien aldrig ska! få lugn, så länge Rom icke tillhör detsamma, är, att de i Rom. bosatta Bourbonerna nu börja att åter ställa till oreda. De spekulera på de lägsta lagren af befolkningen och ha derför utspridt en mängd upproriska skrifter i Nedra Italiens bergstrakter. Erkebiskopen at Posen har förelagt påtven ett förslag till modus vivendi mellan den hel. stolen och Ryssland, hvilket redan fått det amsibiska Preussens bifall och hvilket grefve B.smarck uppdragit åt erkebiskopen att framlemna. Polens namn och hvarje omnämnande af den polska kyrkan skall hädanefter törsvinna ur den hel. stolens alla aktstycken, och erkebiskopen sjelf, Ledochovski, såsom primas, uppgifver för sig och det polska presterskapet den polska nationaliteten, i det alla katoliker tillåtas fri utöfning af sin religion. Czaren vill utse ett af katolska andliga och lekmän bestående kyrkoråd, hvilket skall styra kyrkan i Ryssland i öfverensstämmelse med pålvens i Petersburg varande resident. Påfven har ännu icke lemnat sitt bifall till förslaget, vid hvars genomläsning han utropade: Det är en ny sönderstyckning af Polen, som erkebiskopen af Posen vill, att jag skall underteckna?. Man talar alltjemt i Rom om msgr Strossmeyers sista starkt oppositionela tal, i hvilket han älven helt oförväntadt angrep det s. k. heliga kollegiet, hvars kardinaler ej kunde komma fram med ett enda ord till svar. Strossmeyer protesterade mot sjelfva deras närvaro vid mötet, i det han förklarade, att endast de, som innehade biskopsstolar, voro berättigade. att sitta i mötet, och sade, att mötet borde, i stället för att diskutera om biskoparnes status, sysselsätta sig med att när