styra för fulla segel, men statsskeppet har likväl en ganska god fart. Endast folket känner faran; det vill ha män, som styra skeppet i säker hamn, för att det icke skall stranda. Man säger oss, att vi skola sätta vår lit till den nordtyska förbundsstaten, men bli vi väl der bemötta som jemnbördiga? Om vi sluta oss till Nordtyskland, skola vi ej längre vara herrar öfver vårt eget öde, och derför finnes det hos oss ej någon lust att ansluta oss till Nordtyskland. Om Bayern skall falla, så får det icke ske utan tappert motstånd; skola vi gå under, må det ske med ära! Hvem skulle väl för 20 år sedan trott, att det kunde komma dithän! Om vi då antagit riksförfattningen och en ärftlig kejsare skulle det varit vida bättre. Preussen har hittills ingenting gjort, för att befrämja hela Tysklands intresse; ja, om ett verkligt Tyskland en gång uppstår, så skola vi gerna för det göra alla möjliga uppoffringar. Om en nordtysk regent, vore han ock konungen af Preussen, uppträder som tysk kejsare, så skall det patriotiska partiet i Baiern gerna ansluta sig till det nordtyska framstegspartiet. Om man vill öppna åt oss en ny nationalförsamling i Frankfurt, så skola vi vara försonade, ty vi skola i så fall tro på möjligheten af ett Tyskland; så som sakerna nu utveckla sig, kunna vi det ej. Förtroendet till vår framtid får ej bli vacklande; den nationala tanken skall efter hand bli så stark, att det ej skall lyckas Preussen att göra oss till sina vasaller. Vi vilja vara tyskar och fortfara att vara bairare. Detta är vårt program. Mer och mer sysselsätta de baierska förhållandena allmänheten, som tyckes ana, att här kan ligga kärnan till en ny följd af politiska händelser, hvilka skola löpa i antipreussisk riktning. Samtidigt härmed erfar man helt plö.sligt någonting från den orientaliska frågans kant, denna olösliga orientaliska fråga som kan liknas vid Moli säck, ur hvilken alla orosvindar efter behag släppas ut för att ständigt hålla diplomatien vaken och färdig att vid minsta trupp-prassel ropa sitt: qui vive? Då kejsaren af Österrike och grefve Beust före Suezkanalens invigning i höstas besökte Konstantinopel, berättades det allmänt, att en militärisk öfverenskommelse ingåtts mellan kejsaren och sultanen, närmast för att möta det då rasande dalmatiska upprorets vidare utbredning till en allmän resning af de sydslaviska folken. Sedan dess har ingenting vidare dunstat ut bland allmänheten angående denna öfverenskommelse. Men ett stort antal turkiska trupper skickades in i Bosnien och IIerzegowina, hvilka naturligtvis borde återkallas derifrån, sedan upproret i Dalmatien stillats, eller åtminstone icke förstärkts. Men turkiska truppafdelningar anlända ännu nästan dagligen will Montenegrinska och Dalmatiska gränsen, hvarför man börjar tro i Konstantinopel, att de militära rustningar, som för närvarande pågå i stor skala i Konstantinopel, icke äro så mycket riktade emot vice konungen af Egypten, som emot prins Nicolaus at Montenegro. Den i Paris utkommande tidning Le Nord, ryska diplomatiens organ, utbrister med anledning häraf: Hvad kan denna truppsamling betyda? Ar det en följd af den bekanta österrikisk-turkiska konventionen? Tänka de båda allierade bemäktiga sig Montenegro? Vi skulle ej tro, att Österrike, som 1u ar mer än någonsin inveckladt i inre angelägenheter, skulle vara nog oklokt att kasta sig i yttre förvecklingar. Det synes oss denna gång vara Turkiet ensamt, som drömmer om en ny bedrift. Vi ha alltid sörutsagt, att den obegripliga svaghet, som europeiska diploma tien visat gentemot den höga Porten vid tiden för de turkisk-grekiska och turkisk-egyptiska sörvecklingarne, måste ha sådana resultater. Var det icke naturligt, att de lätta triumfer, som Turkiet vunnit med den europeiska diplomatiens tillhjelp öfver Grekland, skulle lifrva dess ärelystnad och drifva det till att söka tvist med sina öfriga vasaller — Man kan ej neka till, att Ryssland väl spelar sin roll som förvånad åskådare på samma gång det uppträder medelbarligen som ett slags skyddsherre för just Turkiets vasaller. Emellertid finner läsaren häri en förklaring af ett telegram, som vi häromdagen meddelade från Petersburg och enl. hvilket den officiela Journal de St. Petersbourg? antyder, att stormakterna redan förhandlat om sammandragningen af de turkiska trupperna vid montenegrinska gränsen och kraftigt uttalat sin önskan om fred i den orientaliska frå gan, en önskan som bladet hoppas att Turkiet ej skall egensinnigt motsätta sig genom att framkalla en kris. Det är godt och vil; men makterna kunna väl icke heller begära, att Turkiet skall utan förberedelser åse utvecklingen af en ny sammangaddning mellan dess vasaller. Hvad utveckling denna sammangaddning fått, känner man ännu icke; men sällsamma se dock förhållandena i viss mån ut. Så t. ex. skrifves det från den egyptiska hufvudstaden Kairo följande, hvilket kan anses stå i samband härmed: Lord Aberdeen, kejser Nicolai personlige vän, svarade för 16 år sedan på en interpellation i engelska öfverhuset: Vi ha ännu fred, men vi drifves hän mot kriget. — Om jag blefve tillfrågad angående Egyptens närmaste framtid, måste jag afgifva samma svar. Öfverste Koronäos, Kretas hjelte, befinner sig sedan tre veckor tillbaka i Kairo. För kort I tl Öagan var han j Minieh insf vid den tid I