musikens hemlighetsfulla labyrinter. Ian afgudade på sin tid framtidsmusikens bärold, den odödlige Wagner, hvilken alldeles insnärjde honom. Då folket och andra ropade, att en konung skulle vara konung och regera sitt land, men ej förstöra sin tid med musikanter och gyckel, blef det stora majestätet ond, skuddade stoftet af sina fötter vid sin bufvudstads portar och skyndade med sin Wagner till ett jagtslott, der de komponerade en ny opera, gjorde upp ritningar till kos!ymerna och så vidare. Och då operadirektören vägrade att upptaga detta nya, genom sin lyx ruinerande stycke, befallde konungen, att det skulle ske — och det skedde naturligtvis. Men en dag fann sjelfva Wagner, att konungen väl mycket försummade sina regeringsbestyr och han gjorde honom föreställningar. Kungen blef rasande på sin musikaliske vän, hotade med att sråntaga honom det slott han skänkt honom, och förbjöd honom att vidare komma inför sina ögon. Det var annan musik det. Wagner resignerade, och den för vår prosaiska tid väl mycket estetiske konungen gäspade, gjorde upp några giftermålsplaner, fick leenden först, vinkar om korgen sedan, och gäspade igen, så att både käkar och förstånd höllo på att gå ur led. Han behöfde litet rekreation, stackars karl. Hände sig så, att hans riksdag blef bångstyrig. Nu skulle han visa, att han vore konung och att det var han som regerade, ej riksdagen. Han gnuggade händerna. blef förtjust, bjöd på miadag och dagen var glad. Men skämt å sido. I Baiern, den största af de sydtyska staterna, har en egendomlig situation utvecklat sig. Landets båda kamrar hafva i en svarsadress uttalat det bestämdaste misstroendevotum mot den baierska politikens ledare, furst Hohenlohe — såsom vi förut omnämnt. Han borde således enligt alla konstitutionela regler nedlägga sitt embete i konungeus händer, alldenstund han omöjligen kan fortsätta regeringen med en minoritet inom båda kamrarne. Men konung Leopold II vill ej veta af något ministerskifte, han. Han har meddelat ordföranden för riksråden kammares (första kammaren) sitt beslut, att han ej vill mottaga deras misstroendeadress mot furst Hohenlohe, emedan den icke motsvarar den försonliga anda, hvari trontalet hållits. Samma svar skall den deputation få, som kommer att afsändas från deputeradekammaren, då den väl hunnit afsluta adressdebatten. Men ej nog dermed, konungen har, genast efter det omröstningens re sultat i riksrådskammaren blifvit bekant, inbjudit ministrarne och de 12 medlemmar, som röstade mot misstroendevotum, till en fest på slottet, under hvilken han vid den fyllda pokalen och med den största älskvärdhet utta lade sut nådiga välbehag med minoritetens handlingssätt. Denna konungens mot landets representation polemiska och nästan förnärmande personliga inblandning i kamrarnes partistrider lir ännu mera betydelsefull derigenom, att ej mindre än eju prinsar af det kongl. Wittelbachska huset, hvilka ha säte i törsta kammaren, alla röstade mot furst Hohenlohes politik, med undantag af hertig Carl af Baiern, broder till kejsarinnan af Österrike. Derjewte röstade nästan hela den gammal-baierska adeln samt flera mediatiserade furstar mot den nuvarande ministerpresidenten. Konungens yngre broder, prins Otto, 22 år gammal, skall förut ha stått på ministörevs sida, men andrat tan ar kort före början af omröstringssammantradet i riksrådskammaren och i en bhjett underrättat konungen om, att han skulle rosta emot Honenlohe. Konungens farbroder, prins Luitpold, har en son Ludvig, hvilken älvenledes är medlem af första kammaren och at ett visst parti i Baien utpekas såsom en Öönsklig tronföljare, om konung Ludvig II skulle, trött videregeringsbestyren, förr eler senare få i sinnet att nedlägga spiran, för att helt och hållet egna sig åt sina teatraliska och musikaliska studier. Denne prins Ludvig har med mycken bestämdhet uppträdt emot Hohenlohes politik och sökt inverka på enskilda medlemmar, hvilka ännu voro vacklande, att uppträda emot Preussens inflytande. Det är detta inflytande, som man påstår, att Hohenlohe representerar, och fastän riksråden i allmänhet uttryckte sig försigtigt, kommo likval äfven i första kammaren skarpa Äfranden fram. Så talade den fordne justi