vagA ULSIHnCH UI OICIDAT:HLCCUH, IUM 119119 4 var så fullt af torra sofismer, att många åhörare reste sig och gingo. Men vi öfvergå från Rom, detta näste, der den menskliga absolutismen i kräkla ännu kan utveckla sina öfvermodiga anspråk, syftande på att hålla folkets andliga förmögenheter i kyrkans tvångströja, till England, ett af konstitutionalismens hufvudländer, der folket börjar mer och mer tillvälla sig makten och socialt anseende, ehuru äfven detta sker under brytningar, som vittna om att ett starkt. maktbegär kan råda äfven i de lägre samhällslagren. Så skrifves det derifrån, att en stark rörelse ännu alltjemt råder i den till det mesta at grufarbetare bebodda byn Thorncliffe vid Sheffield, hvilken kan leda till allvarligt störande af lugnet. Orsaken till denna stigande bitterhet mellan medlemmar af yrkesföreningen och icke-medlemmar är häktandet af 15 föreningsmedlemmar, för deras deltagande i angreppet på de andras bus. Byn befinner sig i fullständigt belägringstillstånd. Då ransakningen skulle börja, måste man besätta domstolen med stark militärmakt, för att hålla tillbaka massan at grufarbetare, hvilka strömmat dit från hela trakten. Inalles hade ej mindre än 50 anklagade kallats inför rätta. Arbetarne i Thomas Taylor Brothers bomullsspinneri i Wigan ha äfven inställt arbetet, emedan arbetsgifvarne ej velat öka daglönen. Under hela bomullskrisen hade denna fabrik likväl varit i full gång och sysselsatt 3000 arbetare, hvilka nu gå utan arbete. Det är tacksamt. Skulle denna arbetsinställning fortfara, skulle deraf kunna följa stor skada för staden Wigan. De sista underrättelserna från Irland angifva, att ställningen derstädes ej heller bättrats. Bref, fully med hotelser, kringsändas i mängd. En förvaltare i grefskapet Tipperary har på få veckor erhållit två sådana bref, hvilka hota honom med en säker död, om han icke snart hopsnörar sin rensel och återvänder till sitt förbannade England. Hurudant förhållandet är i de större städerna, finner man deraf, att myndigheterna i Cork, Thurles och Drogheda nödgats häkta en mängd positivsängare, hvilka på gatorna sjingo och sålde ballader af upproriskt innehåll, samlande stora folkhopar omkring sig. På tal om oroligheter, må här nämnas, att, enligt uppgift i parisortidningarne, ett litet uppror egt rum i sjelfva Monaco, landet utan skatt. Anledning dertill gaf en f. d. fransk kapt. Doineau, hvilken för några år sedan dömdes till döden för delaktighet i mordet på flera personer i Algeriet — han var chef för en arabisk byrå — och derpå benådades till ett års fängelse, under vilkor att han efter strafftidens slut skulle bege sig till utlandet. Doineau var sedan någon tid tillbaka i furstens tjenst, såsom ledare af försköningsarbetena i Monaco. Men han behandlade sina underlydande som araber7, hvarför de sammanrotade sig och begåfvo sig, 300 man starkt, till slottet, för att begära kaptenens afskedande. Fursten lydde oeh befallde Doineau att lemna hans stater. Så slutade det upproret. Från sjelfva Frankrike erfar man den sägnesamma underrättelsen, att oroligheterna bland arbetarne i Creuzot nu äro fullkomligt slutade. Trenne arbetare, som häktats, ha blifvit frigifna; men 70 st. ha afskedats, emedan de gjort sig skyldiga till förnärmelser mot bolaget. Återigen har kejsardömet, enl. dagens telegram, förlorat en af sina vänner, neml. general Regnaud de Saint-Jean-dAngely. Han hade redan under Napoleon börjat sin militära bana. Född år 1794, deltog han redan 1812 i det olyckliga tälttäg et till Ryssland såsom underlöjtnant vid 8:de husarregementet och merkom lyckligt till Frankrike. Efter Napoleons första tronafsägelse egnade han sin värja åt Bourbonerna, men tog likväl etter återkomsten från Elba åter tjenst i den kejserliga armeen och utnämndes af Napoleon till ordonnansoflicer. På sjelfva slagfältet vid Waterloo befordrades han till ryttmästare. Efter andra restaurationen utströks Regraud på grund häraf ur arm6ens rullor. Etter det han i flera år stannat qvar i Frankrike utan anställning, begaf han sig år 1825 till det i uppror stadda Grekland, organiserade der i förening med öfverste Fabvier en europeisk kavallerikår och deltog som frivillig i general Maisons expedition till Morea. Julirevolutionen gjorde honom åter till fransk officer. Han steg nu raskt i graderna och var redan 1832 öfverste vid det första lancierregementet. 1840 blef ban generalmajor och militärbetälhafvare öfver Meurthedepartementet. I denna ställning fann republiken honom. Han anslöt sig till densamma, hvarför han användes vid Älparmåen och befordrades till divisionsgeneral. I lagstiftande församlingen spelade han ingen roll. Under stridigheterna mellan presidenten och nationalförsamlingen före statsstrecket var han några dagar, fr. d. 9 till d. 24 Jan. 1851, krärsminister, och efter statsstrecket blef han