kåt vv SVARA InGI 111d8 UM MÅ SON 2 sig, se den enskilde — vi tala här endast om de arbetande klasserna och en del af medelklassen — sina små inkomster med hvarje dag minskas. Alltsom landet riktas, blir folket fattigare; den offentliga skattkammaren sväller upp, consols stiga, nationalskulden minskas; panperismens sår blir allt bredare. Denna dubbla omständighet bevisas af de engelska tidningarne med en rikedom på statistiska data, som vi vilja bespara våra läsare, i det vi inskränka oss till att citera några slående siffror. I början af det närvarande finansåret, då det nya engelska kabinettet nyss satt sig i besittning af makten, hade man för ett ögon blick fruktat, att budgeten skulle förete en brist, på grund af flera skatteminskningar och dertör att den ännu har några omkostnader från abyssinska kriget att betala; men nu försäkrar Times, att finansministern Lowes finhausberättelse, hvilken snart blir bekant, skall uppgå emot, om icke öfverträffa, de glänsande beruttelser, hvilka gjort Gladstone till den lyckligaste, likasom han är den skickligaste finansmakare i verlden, och äfven de mest moderata beräkningar angifva den summa, hvarmed inkomsterna öfverskjuta utgifterna, till 3 millioner pund sterling. Sådan är den engelska skattkammarens ställning. Och nu förklara samma Times och väl tio andra tidningar, att alla slags asyler, ardetarchusen och sjukhusen, aldrig varit fullare än detta år, att de behöfvande aldrig varit talrikare och elandet aldrig större. Enligt en olficiel statistisk uppgift, var antalet af de fattiga, som staden London underhåller, endast 133,607, men 145,306 år 1869; d. 1 Jan. 1870 var det 154,804. Sådan är folkets ställning. Mot en så bedröflig sakernas ställning ha de engelska filantroperna hittills ej kunnat utfinna något annat bjelpmedel, än att befrämja utvandringen. En tidning, som nyligen uppmanade britiska regeringen att på statens fartyg kostnadsfritt öfverföra alla de olyckliga, som skulle vilja lemna fäderneslan det, uppskattar till 250,000 det antal af drottningens undersäter, som hvarje år begifver sig bort till andra sidan hafvet, för att söka arbete och bröd; och bladet tror, att detta antal skulle lätt kunna fördubblas, om icke omojligheten att betala resekostnaderna qvarhöll många emot deras vilja. Tout comme ehes nous! En rik och trikostig förening har bildats, för att uppmuntra till utvandring; och sjelfva fattigministern, ty England, som dock är så rikt, måste hålla sig en särskild minister för de fattiga, mr Goschen, har erbjudit denna förening 10 shillings för hvar och en al 4000 utvandrare, som ufsändas. Men är det väl möjligt, att utvandringen kan mot pauperismen vara annat än ett farligt hjelpmedel, som endast erbjuder lättnad åt ett visst antal personer med fara att utarma hela landet, genom att småningom beröfva det dess befolkning? Ett bättro medel att mildra de arbetande klassernas svårigheter och afhjelpa den kontrast, som föresinnes mellan deras svåra ställning och den offentliga skattkammarens så blomstrande förhållanden, skulle naturligtvis vara alt minska skatterna. Den nye skattkammarkansleren bar också minskat dessa med 2,940,000 pund. Men så vigtig denna än är, så förverkligar den likväl ej på långt när den önskan, som mr John Bright fordom uttalade och hvilken gjort honom så populär, neml. att hvarje engelman skulle ha sin frukost skattefri; det vill säga, att han icke skulle betala tull hvarken för sitt socker eller sitt thö. Regeringen skulle kunna handla bättre, om hon icke heldre ville egna sitt öfverskott åt en amortering af skulden, än åt en ny skatteminskning. Hennes åtgärder ha emellertid hittills bidragit mera till att försvåra än att bättra ställningen genom de indragnivgar som gjorts i arbetena å docks och arsenaler. Intressant och undervisande är, att den engelska pressen ganska enstämmigt förklarar orsaken till eländets utbredning ligga i organisationen af arbetarnes trade unions och deras medlemmars öfverdrifna anspråk, hvilka, i det de öfver måttan öka priset på kroppsarbetet, satt de engelska fabrikanterna ur stånd att längre bestå i täflan med utlandets sabrikanter på sastlandets marknader och derför tvungit dem att minska tillverkning eller helt och hållet tillstänga sina verkstäder. IIvaraf det således skulle följa, att dessa föreningar, som upprättats för de arbetande klassernas bästa, hittills icke utöfvat nägon annan verkan, än att de ökat de eysslolösa arbetarnes antal, utan att synnerligt förbättra deras ställning, hvilka äro nog lyckliga eller skickliga att få behålla sitt arbete, eftersom den tillökning i daglönen, som de genom många uppoffringar och svårigheter lyckats ernå, till en del slukas af den allmänna fördyrning i förbrukningsartiklar, som de bidragit till att trambringa. Det är derför icke underligt, om både AA oo ONA