två förberedande sammanträden, men utan att kunna lösa knuten nöjaktigt. Otvifvelaktigt är att statsrådet Berg vore sjelsskrifrven, om ban ej bestämdt afböjt valet, antagligen emedan han anser att någon köpman eller industriidkare bör väljas. Jag anar att fullmäktige icke blifva eniga om en kandidat, utan att två erhålla röster och att en af dessa blir sideafabrikören K. A. Almgren, som länge varit ledamot i borgareståndet och en lika verksam som förslagen anhängare at protektionssystemet. Hvem motkandidaten blir torde ej afgöras förr än i sista stunden. Den lysande Carlsbalen på slottet synes numera blitva en årligen återkommande testtillställning i stor skala; till den voro i år samtliga riksdagsmännen inbjudna, och icke ens hr Jöns Pehrsson, som kort förut motionerar anslagets på första hufvudtiteln nedsättning, saknades der. Ian kände sig riktigt hemmastadd, den svenske Rockefort, som han med ett visst välbehag låter kalla sig. — Att serveringen i alla afscenden var riklig och af några åtminstone anlitades i ötverflöd, visade sig i ett fall mer ån åskådligt. Under det att kottiljongen dansades aflägsnade sig en del af gästerna. Sedan en af dessa redan tagit på sig ytterrocken och galoscherna samt tändt sin cigarr, drog han sig till minnes ati han också begagnade hatt. För att få reda på den begaf han sig återigen in och presenterade sig för de qvarvarande talrika gästerna i salongen nästintill Hvita hafvet: i nyss anförda kostym och cigarrökande. Uppmärksamgjord af en kammarherre att ett sädant beteende var oskickligt. svarade den uniformerade demokraten: dermed har ni intet att göra. Till musikaliska nöjen af vidrigt slag vågar jag räkna de konserter, som gifvas har at den hila nioåriga natursångerskan Wendela Andersson och den eltvaårige pianisten August IIyllested från Köpenhamn. Tva minderåriga barn, redan af ötveransträngning synbart angripna, släpas omkring af någon impresario, för inkomstens skull naturligtvis. Natursängerskan sjunger aria ur Figaros bröllop. och den eltvaärige pian sten pinar sig sig igenom Webers Polacca brillante, mycket annat att förtiga. Det är otvitvelaktigt att dessa minderäringar om några år äro utnötta — och hurudant blir väl deras öde sedan? De gjorde på mig precist samma sorgliga intryck, som anblicken af en annan ändå sydligare främling, hvilken nu gästar vår hufvudstad, som äfven har uppträdt för allmänheten, som ätven har applåderats för sina artistiska talanger, och som nu tillbringar sit sorgliga lif i ett — stall på Riddarhusgården. Jag menar den stackars elefanten — ocksi den minderårig — som hitsläpades af och med ett konstberidaresällskap, hvars chef gjorde konkurs här, så att artisterna, hästarne och elefanten nu äro ställda på mindre än balt kost. Ilästarne lefva visserligen ett lugut lit, men elefanten fryser förtärhgt, huden har af kölden sonderspruckit, hans kropp är utmagrad och endast hungern förmår honom förtära det dåliga hötodret som bestäs. Medgif, menniskorna äro några raffinerade barbarer mot artister — på två och fyra tötter! Törs jag återkomma till rubriken ÅSamlare? Ja, hvarför icke! Käsörer? ha tritt språk. De klandras för sina pennefoster, men de afiryckas rätt flitigt ändå. Här finnes en ung man — tills fyrtitalet icke öfverskridits är man ju alltid ung, om man icke är lillgammal — med ett starkt utveckladt intresse bland annat för svensk vitterhet. Sjelf är han likvisst alls icke poet, har bestämdt aldrig skrifvit vers, icke ens täflat om det mindros priset i Svenska akademien, är följaktligen ingen misslyckad skald, och känner sig således hvarken manad eller berättigad att såsom recensent slaa de andre Weterne af Tonden, för att tala med II. C. Andersen, Han är en desto ifrigare forskare i vitterhetshäfder och derpå använder han sin lediga tid, den som blir honom öfrig från en trägen befattning i nufvudstadens tjenst. Till förekor mande af kollision bör jag nämna att han såi — —— — — — —v