hem. Lika litet kan jag stanna här, Det hvilar kanske en förbannelse öfver detta hus, tillade han med ett bittert skratt. Rosamond brast i tårar. — Oh, George, du krossar mitt hjerta! utropade hon. Jag trodde att vårt lif skulle bli så lyckligt, och nu är vår lycka förbi på en gång som en försvunnen dröm. Det är derföre att du ledsnat vid mig och min kärlek som du reser bort. Du lofvade min far att du skulle qvarstanna hos mig till hans återkomst. — Jag gjorde det, Rosamond, svarade hennes man allvarligt, och som jag är en man af heder var det min mening att hålla detta löfte! Jag har ej ledsnat vid din kärlek — den är lika dyrbar för mig som den någonsin varit. Men du får ej fortfara att bo under detta tak. Jag säger dig att det hvilar en förbannelse öfver detta hus, Rosamond, och hvarken lugn eller lycka kan tillfalla dem som dväljus inom dess väggar. Du måste resa till Allanbay, der du kan finna ömma vänner, der du kun bli lycklig, min älrkade, under det jag är borta. — Men, George, hvad betyder all denna hemlighetsfullhet? — Gör mig inga frågor, Rosamond, ty jag kan ej besvara dem. Tro mig då jag sager dig att du ej har någon del i den förändring som försiggårt med mig. Mina känslor mot dig äro fortfarande oförändrade; men inom de sista få veckorna har jag gjort en upptäckt, som har gifvit min lycka dödsslaget. Jag reser ännu en gång ut för att ströfva ikring verlden utan hem, emedan det hus