derifrån idyster och olycklig. Kan jag väl tvifla på att denna förändring är någonting mer än en vanlig förändring till känslor och karakter? Rosamond erinrade sig ha hört talas om dolkstygn, hvilkas verkningar någon gäng yttrat sig långt efter sedan den olycka skett som förorsakat dem, och hon tänkte att förändringen i George Jernams natur måste vara resultatet af en sådan olycka. Hon uppmanade en gång sin mar att rådfråga en skicklig läkare rörande hans helsotillstånd; men hon vågade ej förnya sin uppmaning, så kallt upptogs den. — Hvem hur sagt dig att jag skulle vara sjuk? frågade han; jag är ej sjuk. Alla läkare i kristenheten skulle ej kunna göra något för mig. Etter ett sådant svar kunde Rosamond ej yttra något vidare. För allt i verldea skulle hon ej för en främmando person ha velat yppa sina mörka misstankar rörande George Jernams sinnestillstånd. Hon kunde endast bedja Gud skydda och ledsaga honom under hans kringströfvande lif. — Rörelsen och verksamheten om bord hå fartyget torde kunna kurera honom, tänkte hon försökande att vara sörhopyningsfull. Det är mycket möjligt att den lugna enformigheten af lifvet på land haft ett olyckligt inflytande på hans hjerna. Jag kan blott förtrösta på försynen — jag kan blott bedja natt och dag för den persons välfärd som jag så innerligt älskar. Sålunda skildes de åt. George Jernam lemnade sin hustru med sorg i hjertat; men det var en sorg hvari kärlek hade föga del.