Mot den af K. M:t föreslagna pensionen till erkebiskopen uppträdde en förmodligen svagt aflönad komminister från Östergötland, vid namn Törnfelt, nyvald, en äldre man försedd med prestdrägt och — mustascher, såsom ifrig skarpskytt. Ändamålet med hans föredrag var troligen att medelst anlitande at humorn göra intryck; men ingen humor fanns, desto mera råhet i förening med pretention. Hans framställningssätt var så unikt, att man småskrattade deråt, mest på egen hans bekostnad; men så tog den iskalle d:r Rundgren embetsbrodren om hand, protesterade mot dennes oförsynta tilltag att vilja kasta ett skimmer at åtlöje öfver en 75-årig man som egnat hela sitt lit i vetenskapens, kyrkans och statens tjenst, och i den väl motiverade och värdigt framställda protesten instämde kammaren lifligt. För hr Törnfelt fanns nu ingen annan utväg än att påstå det d:r Rundgren missuppfattat hans ord (talrika nej-rop). Han sade sig hysa den mest obegränsade högaktning tör erkebiskopen. Deremot tillrådde talaren att man ej skulle röra vid pensionsfrågan, ty då skulle både ovilja och löje nppstå — bland jargonen och det allmänna tänkesättet. Den tillrättavisning, som hr Törnfelt fick af d:r Rundgren och kammaren, ökades i skärpa derigenom att hr Jöns Pehrsson trodde att d:r Rundgrens protest afsåg hvad der förre yttrat; det är ingen utmärkelse att yttra sig så att Jöns Pehrsson identifierar sig med talaren. A ss 8äU67. — ö