måga är, att, oaktadt den varmhjertade ochesnillrike monarken här icke, säsom man hittills gjort, begagnas som en dekoration, utan tvärtom utgör hufvndpersonen i stycket och oupphrligt införes talande, man skall hafva svårt att ertappa for n på ett uttryck eller en vändning som, formelt, icke kunde vara custaviskt, om än iter man kan göra befogade erinringar mot åtskilligt, såsom t. ex. Gustafs förmåga att i det: ul) förutspå franska revoluti onens utgång o. d. Åfven i karakters-teckning gör fi ganska godt skål för sig. Vi erinra om baron dLscars, fru Christina Nyman 0. s. v. Men — men — styckets brist, icke på rörlighet och scenvexling, utan på egentlig handling, på fullt dramatiskt verkande och skarpt 2enomforda motiver, gör intrycket mattare oc h brinvar det uppställda problemets trådar icke till lösning, utan till att brista. Som bevis härpå tillåta vi oss anföra, att de missnöjdas och för en statshvälfning intagnas hela energi hufvudsakligen exploderar i när utbrott en demokratisk frascologi en tom och innehållslös oro, som saknar det enas blodiga oförrätter och det närvarandes kring zripande förbittring som fullt giltiga förutsättningar. Katastrofen, den storsinta konungens plötsliga afdagatagamlde, kommer derigenom temligen oförberedt och saknar det motiv i stort, som dramaturgen måste skapa, äfven om det historiska förloppet skulle hafva utseende af nyck. Stycket kommer hädanefter att gilvas på den k. dramatiska scenen, för hvilken det från början var afsedt, fastän man hade önskat först en gång visa detsamma på Stora teatern i oförändradt skick, sådant det al svenska akademien prisbelönats. På uen dramatiska scenen gitves detta skådespel i något afkortad form och med en och annan efter scenens sordringar lämpad förändring. — —— —T——— EL—