genaste vägen att nedgöra honom. Min invändning, att härvarande svenskar dock torde, tillfölje af hemifrån medtagna, förvända begrepp, hafva svårt att fatta förträffligheten af och sätta förtroende till dylika hastiga omsadlingar; nedtystades af en annan direktionsherre med den slående anmärkningen, att allmänheten egentligen icke hade med denna affär att skaffa... Så uppfattar man här sitt med utgifvandet af en tidning förenade ansvar! Som bekant torde vara, uppehåller sig f. n. i Chicago en svensk författarinna, hvilken under sign. Götha för några år sedan i Stockholm utgifvit ett i sitt slag ganska värderikt arbete (Landssoldaten), i hvilket hon med fotografisk noggrannhet återgifver bilder från lifvet i knallbygden. Starkt och på goda grunder misstänkande att hon här spekulerar på ingenting mindre, än att blifva en ny och bättre Fredrika Bremer — med den gamla var det i hennes tycke icke mycket bevändt — vill jag, tillsvidare åtminstone, såsom en brist hos mig antaga min oförmåga att inse, huru denna den vittra damens dröm skall kunna förverkligas. Mig synes hon — Gud förlåte mig! — hafva sin plats gifven såsom den trettonde på dussintalet bland de goda systrarne derhemma. Detta är kanske icke rätt artigt sagdt af mig; men granska sjelf, hr redaktör, en af henne redigerad tidning, vid namn Svea, hvars första n:r utkom här i Chicago sjelfva julaftonen, eller — ännu bättre! — se hennes manuscripta, dem hon haft den artigheten att visa mig, och jag är ötvertygad om, att ni låter henne sitta — bland de tretton. Sedan början af år 1857 har i Chicago existerat en svensk förening, som, under namnet ÅSysa, i icke ringa mån tjonat och bjelpt hit ankommande svenska emigranter tillrätta. Sällskapets ändamål skall, enligt det något svassande innehållet i kap. 1 af dess nyligen omarbetade stadgar, vara att ibland här vistande landsmän, personer födda at svenska föräldrar och svenska amerikanare, befrämja enighet, samverkan och vänskap — — —; samt att i öfrigt på alla möjliga sätt främja civilisation och sedlighet, upplysning, kunskap och sinne för det sköna och lärorika bland härvarande landsmän, i den fria, oförställda uppfattningen af dettas sanna betydelse, utan all skenhelighet ech skrymtan. — Men äfven här inom denna förening råder nu, dess sämre, man och man emellan ett misstroende så stort, att endast den största rådighet hos dem af sällskapets medlemmar, som vilja och förstå det rätta, torde kunna bringa de uppkomna stridigheterna till ett godt och önskvärdt slut. Det var endast med största möda, som några af de mera samvetsgranna för någon tid se: dan lyckades afböja ett företag, som gick ut på att försälja den föreningen Svea tillhöriga byggnad, i hvilken hitkommande emigranter blifva herbergerade till dess de hunnit förskaffa sig arbete. I Sveas bibliotek finnas icke så få värderika arbeten på svenska och engelska språken. Af böckerna hafva de flesta blifvit skänkta till föreningen at svenska och amerikanska förläggare. Att den svenska befolkningen i Chicago till största delen utgöres af arbetare, torde vara öfverflödigt att påminna om. Och om få af dem blifvit rika, hördes å andra sidan ingen beklaga sig öfver nöd och eländo; åtminstone fann jag ingen sådan olycklig i min väg. Af i Chicago boende, mera kända och ansedda svenskar, dem jag gjorde bekantskap med, vill jag här omnämna: Kapten Lange, som för 42 år sedan flyt tade från Sverige, i hvilket land han dock sedan gjort ofta upprepade besök. Ehuru gitt med ett amerikanskt fruntimmer och egande flera barn, som icke kunna tala ett svenskt ord, hänger den gamle hodersmannen så fast vid sitt kära Sverige, att han för hvar och en förklarar det vara det bästa land på jorden. Hos honom tillbringade jag, i sällskap med några andra svenskar och ett halft tjog amerikanare, en angenäm afton, under hvars lopp jag fick bekräftelse på hvad jag alltid anat, att fosterlandskärleken är en känsla, så stark och helig, att hon, om än uttalad i en krets af främlingar, hänrycker och förtjusar alla. Den stolta yankeen glömde säkerligen, i det ögonblick gubben Lange bad Gud välsigna Sverige, allt sitt eget endast för att instämma i den bönen. Hos kapten L. gjorde jag samma minnesvärda afton bekantskap med en svensk sångare vid namn Nordblom, en son till den berömde kompositören. Denne unge man har under de tre sistförflutna åren varit den här i landet så högt uppburna sångerskan ParepaRosa följaktig på hennes konstnärsresor i Amerika och öfverällt blifvit lofordad tör sin om