Jpprepar man öfverallt inom landet, och det ej blott 108 medelklassen och de högre kretsarne; äfven i It erkstälerna, hvilket synnerligt gladt mig. börjar ir nan föra ett sådant sprak. Under bondens tak har ej nan aldrig talat annorlunda (bifall). Vi hysa således ej någon fruktan för en revoution; men hvad vi befara, och jag vill säga det de ent ut, det är detta slags demonstrationer (journees), de som det revolutionära partiet på sista tiden satt i s i verket. Å de offentliga mötena utvecklar man deras sori; man vill ej ha emöter, till hvilka planen på rhand lagts. Jag vill icke säga, att man saknar mod dertill, men jag påstår, att man icke är nog Åo araktig derför (bifall). Taktiken går ej ut på att sj framkalla en emöt, utan på att ständigt agitera och ( roa stämningen (bifall). Man vill förhindra affa. rerna från att återfå sitt vanliga lugn, lura på det s ögonblick, då något förtroende åter visa och då enm begagna äfven den obetydligaste tilldragelse, af hvad aflenhet den vara må — och i en nations lit inträffa alltid förtretliga och oförutsedda tilldragelser — till att samla en förvirrad och nyfiken folkmassa på gatorna. I en massa, hvilken på detta sätt bragts i rörelse, kan en olycka mycket lätt inträfta, och IS man kan dä begagna sig haraf till att försöka en b öfverrumpling. Det är ej jag, som uppställer denna ! förmodan, utan Röveil. I en artikel i denna tidp ning vänder författaren sig till de deputerade af vena stern och kallar dem några snygga ordryttare och I u sJvadronörer (skratt), endast och allenast derför I att de uppföra sig som män af ö hvilka göra sin I pligt i öfverensstämmelse med författningen. Derpa i tillägger nämnda blad: Veten j, mina herrar, att te alla de, som befunno sig vid Victor Noirs begratI ti ning d. 12:te, gjorde sig sjelfva, innan de gingo derifrån, den frågan om de skulle komma lefvande tillbaka? Ja, det är sannt, ingen kunde vara säker på, I 4 huru den dagen skulle sluta. Under sådana olycksI h dagar gå stundom besynnerliga rörelser genom masI d san, så att hon låter sig hänföras till, hvad hon ej I från början tänkte att göra. Det kan vara tillräckligt, att ett rop utstötes (rörelse). Och dermed är I Y ej allt sagdt. k Om den händelse, på hvilken man räknat, ej inträffar, så har man likväl åtminstone stört aflärslifvet, rubbat förtroendet, och en hvar framkastar med någon ängslan den frågan: IIvarthån skall allt detta leda? (bifall). Regeringen är fast besluten att förhindra, det dylika demonstrationer hådanefter företavas (starka bifallsrop). Och vi låta alla veta, att vi skola anklaga dem, som framkalla demonstrationerna. Vi tillåta icke, att en deputerad tillskansar sig rätt att, när det honom behagar, utfärda upprop om att gripa till vapen och draga en hel befolkning ut på gatan. Vi äro beslutna att undertrycka (demonstrationerna): det är icke utan rörelse, som jag begagnar mig af uttrycket undertryckar, hvilket innebär så många sorger och fasor, ty att undertrycka, det vill säga detsamma som att utgjuta blod, och det enda. hvarom vi anropa Gud, är, att vi må kunna lemna makten, utan att ha utgjutit en blodsdroppe -.. Jag vill bedja eder sjelfva döma om, i hvilken ställning regeringen befinner si Då man beskådar en demonstration, då man utfärdar ett allmänt upprop till uppror, finnes det blott två saker att välja emellan. Vi kunna tiga och låta dem vara ostraftade, som utfärdat uppropet. Veten j då, hvad dessa herrar skrifva? IIr Rochefort kan sjelf besvara min fråga; han diskuterade med en annan tidning trågan om ett uppror, ty nu för tiden diskuterar man frankt denna fråga, under förevänning af att pressen är sri (skratt). Ernest Pieard: så har man nu betett sig i ett halft år, till stor belåtenhet tör regeringen, som velat ha det på detta sätt. ollivier: IIr Picard kommer min tanke i förräg. Ja, då regeringen låter en uppmaning till uppror vara ostraffad, hvad sker det då? I hörden ju hvad hr Picard nyss sade. De hofsammaste förebra henne långmodighet; hon har låtit allt gå sin sneda gang, derför att hon var belåten dermed, derför att hon fann sin fördel deri. Hr Rochefort uttrycker sig med mera saft och kraft; han säger: Åeformeskall ej bekymra sig för mycket; jag vet likaväl som det bladet och ännu bättre, huru mycket man skall bry sig om de förklaringar, som afgifvas at den räddaste, fegaste och afvenledes mest storskrytande regering, som någonsin funnits till. Då vi tiga stilla, äro vi således kujoner och stackare, tills hr Picard kommer och säger oss i förblommerade ordalag, att det är vi, som låta allt sköta sig sjelt, derför att vi draga fördel häraf och häri söka fralsning. Ändrar regeringen derpå hållning, beslutar hon att skrida in, så heter det, att hon undertrycker tanken, att hon ingriper i en folkrepresentants okränkbarhet, att hon är reaktionär. Ilvad skall man då göra? (Starkt bifall). Hvad vi göra och hvad vi skola fortfarande göra, och hvilket jag kort och godt kan angifva sålunda: Fullständig frihet skall råda för hvarje mening, hvarje debatt, hvarje kritik, om den är aldrig så orättvis, om den än sväfvar ut aldrig så mycket; men grofva förnärmelser mot suveränen, utmaningar och upprop till borgerligt krig, de skola göras till töremål för rättslig förföljelse, utan att något undscende dervid göres. Aktning för mening och tanke, undertr kande af upproriska handlingar och utmaningar! För att vinna edert bifall, vill jag ej bestiga komurnen, icke försöka att ingifva eder fruktan för en revolution, för hvilken jag ej hyser någon fruktan; utan jag vill helt enkelt säga eder: Vi bete oss så, som vi göra, derför att vi vilja ha ett slut på dessa dagliga störanden af lugnet, hvilka bedröfva och uppröra alla goda borgare... Om en demonstration eger rum, skola vi visa, att vi kunna göra vår pligt. Om j skänken oss det förtroende, som vi begära, kunnen j vara för ule om, att vi icke skola missbruka det; vi vilja ej skrida till ytterliaheter, icke gå våldsamt till väga, men vår hofsamhet skall vara lika stor, som värt beslut om att göra slut på detta oväsen är oryggligt. På talet följde starka, länga och ihållande bisallsrop. Då Ollivier lemnade tribunen om ringades han af ett stort antal deputerade, som bragte honom härför sin lyckönskan. Vi ha i referatet af talet utlemnat några afbrott, bland dessa ett som gjordes af Rochefort, då ministern nämnde tidningen ÅEdösorme. Rochefort utbrast neml. vid detta tillfälle: Reformes redaktör (Velmorel) är en misstänkt person; han tillhör den hemliga polisenn. Med anledning af denna nedriga tillvitelse mot en coufrater, har Velmorel i sin tidning offentliggjort följande onekligen befogade skrifvelse till Rochefort: Min herre! Jag förbehåller mig att få på tillbörsätt brännmärka de smädefulla anklagelser, som lig