tighet. Jag kan likaså gerna antaga vilkoren, ehuru jag bestämdt skulle förtjena mera penningar om det stode mig fritt att egna mig ät tillfälliga askärer. Nu är det en annan fråga: huru skall jag få min betalning? Ni är för mig fullkomligt obekant. — Jag vet det och jag begär ej att ni skall ha förtroenoe till mig, svarade Honoria. Jag skall betala er åttio pund i månaden. — Åttio pund i månaden och månaden räknad till fyra veckor, afbröt den försigtige Larkspur. Det gör en liten skilnad rörstår ni. — Visserligen! svarade Honoria med ett halft föraktligt småleende. Ni skall ej bli bedragen. Ni skall erhålla er betalning månadtligen, i förskott, och om ni åstundar säkerhet för framtiden kan jag hänvisa er till. mina bankirer. Mitt namn är mrs Eden — Harriet Eden och mina bankirer äro hrr Coutts. Mr Larkspur gnuggade sina händer med belåten min. — Ingenting kan vara mera affärsmessigt, sade han. Och när skall ni vara i behof af mina tjenster, mrs Eden? — Genast. Det finnes ett ledigt rum i det hus i hvilket jag bor. Jag skulle önska att ni hyr detta rum, så att ni alltid kan vara till hands då jag har något meddelande att göra er. Kan ej detta låta sig göra? — Jo, det kan visst låta sig göra, svarade mr Larkspur efter den vanliga pausen för begrundande; men jag fruktar alt jag nödgas taga särskildt betaldt härför. — Ni skall få den betalning oi önskar. — Tack. Ni förstår att då en person af min ålder