att draga sig fram här i verlden, så torde väl högst sa vara nog enfaldiga att tro det vara lättare att laborera med ett större deficit i kassan än med det mindre, som de under studieåren åtnjutna stipendierna möjliggjort. Men — heter det ytterligare — den akademiska undervisningen är egentligen afsedd för bildande af embetsmän. Detta är obestridligen ett faktum, ehuru otaliga exempel skulle kunna framdragas på unga män, som efter afslutandet af sin akademiska kurs valt sig en praktisk lefnadsbana, der de kunnat gagna och verkligen gagnat med sina insigter och sin erfarenhet. Men, våga vi fråga, kan då samhället verkligen existera utan en förvaltning? Och kan en ordnad förvaltning komma till stånd utan embetsoch tjenstemän? Vi tvifla derpå. Det har på senare tider blifvit en vana på vissa håll att i tid och otid orda vidt och bredt om embetsmannatyranni, om byråkratien såsom en statens kräftskada, snart sagdt lika förderflig som de stående armberna, och det är utan tvifvel ännu i denna dag en ganska behändig och dertill en särdeles beqväm utväg för en det offentliga ordets man, som vill vinna folkgunst eller återeröfra hvad han derutaf har förlorat, att visa sina lätt inlärda eqvilibristiska konstproduktioner på denna käpphäst; resultatet blir nästan alltid en dundrande bifallsstorm från de gapande åskådarnes sida. Kunna då dessa ideligen återkommande angrepp vara berättigade? De vore det utan tvifvel, om de voro ätföljda af en sakrik och bevisande utredning af frågan, så att man kunde veta, hvar indragningar af öfverflödiga tjenster, hvar nedsättningar i orimliga löneförmåner till statens fördel eller åtminstone utan någon fara för densamma kunde åvägabringas. Då vore de icke blott teoretiskt berättigade, de vore äfven praktiskt nyttiga. Nu deremot medföra de i allmänhet ej något annat resultat än det att onödigtvis väcka split, afund och misstroende, liksom de symas endast för detta ändamål hafva tillkommit. De vore äfven, dessa angrepp, berättigade för den händelse, att ett öfverflödande tillopp funnes af dugliga embetsmannakandidater. Men ännu i våra dagar klagas ju från åtskilliga håll öfver den rådande prestbristen, ett faktum, som måhända i vissa personers ögon är ett lofvande tidens tecken, men som åtminstone icke utvisar något ötvermätt af krafter på det hållet. Ännu i dag kan man få se adjunktsplatser vid våra läroverk anslagna lediga för tionde, ja fjortonde gången, utan att någon kompetent sökande anmäler sig. ÅÄÅnnu har näppeligen någon duglig läkare behöft klaga öfver svärighet att erhålla plats, och samma förhållande råder öfverhufvudtaget afven inom öfriga områden. Våra universiteter hafva således åtminstone icke ännu fostrat några litterära proletärer, och till dess detta bevisligen skett, torde klagan öfver deras undervisningsverksamhet befinnas obefogad. Alltså: låt universiteterna uträtta, hvad de kunna och böra uträtta; låt dem dana embetsmän, men dugliga och arbetskraftiga, som icke rygga tillbaka för mödor och uppoffringar i samhällets tjenst, och försvåra ej deras arbete genom att på grund af ett stundens hugskott beröfva dem det allmänhetens intresse och deltagande, hvilket de såväl som vi alla behöfva, såvida vårt arbete skall ske med fröjd och icke med suckan, såvida vi skola se våra sträfvanden krönas med framgång och välsignelse. —1— :kett SHoODdEEk :e y::: 1? VUH