llvarjehanda. De båda äfventyrerskor, hvilka, enl. hvad i N:o 10 af denna tidning omnämnts, vid jultiden efter åtskilliva bedrifter försvunno från Köpenhamn, bletvo sederm af danska polisen häktade i Helsingborg och derifrån remitterade till Hamburg, hvarest den ena af dem, den vackra engelskan, bli vit dömd till flera års fängelse, derföre att hon gjort sig skyldig till bed rier omfattande ett belopp at närmare 20.000 rdr sv. Den falska sirenen. hvars rätta namn är Mary IIOrSfall, har under tlera år lefvat tillsammans med en person, som kallat siv för Hamilton och som gifvit sig ut för att vara öfverste på half sold i ostindiska kompaniets tjenst. Det är sannolikt att hon och öfversten som hvars lagli hustru hon alltid uppträdt, gjort sig vidtomfattande bedrägerier öfverallt i Det hedervärda paret, som under det sista året bott dels i Hamburg och dels i Wandsbeck, har antagligen fått nys om att hamburger-polisen kommit undefund med deras bedrifter, ty utan någon synlig orsak skildes de plötsligt åt och under det vöfverste Hamilton styrde sin kosa till Hannover förlade Mary Hors fall tillika med sin så kallade sällskapsdam, en förrymd gift qvinna vid namn Peetsch, skådeplatsen för sina bedrifter till Köpenhamn. Ungefär vid samma tid som köpenhamnspolisen fick tag i de båda damerna häktades öfverste Ilamilton af polisen i Hannover. Ettstorartadt vexelförsalskareband. hvilket synes ha sitt hufvudsäte i London, dritver, enligt tyska blad, sitt spel öfver hela Europa. Medlemmarne af bandet, hvilka synas vara väl försedda med penningar, medföra nästan alltid rekommendationsbref, på hvilka de mest ansedda engelska firmors namnteckningar blifvit ända till fullkomlighet efterapade. De tala på ett mycket affärsmessigt sätt om grundläggandet af storartade etablissementer och erbjuda sig i förbigående att sälja vexlar eller anvisningar på de bästa hus och banker i London. Hufvudmännen i bandet, hvilka berättas ha utfört betydliga bedrägerier i Dresden, Gotha, Brunswig, Lubeck, Hamburg och Kristiania, uppgifves ha presenterat sig under namnen Striemer, Stoven, Kurake, Pfrenzer, Brieger, Lucas (äfven kallad Mortimer) och Fernandez Marko. De resa under falska namn och med falska pass samt äro rikt försedda med falska peruker, lösskägg och förklädningar. De taga endast in på de förnämsta hotellerna, slösa med drickspengar, lefva som gentlemen och tala alla möjliga språk till fullkomlighet. Så snart de begått några snedsprång, försvinna de med blixtens hastighet och det har ännu icke lyckats att med tillhjelp af telegrafen och polisen ertappa någon af dem. Ole Bull i Amerika. Ole Bull anlände dagen före julafton till Newyork. Det af honom uppfunna pianot är nu färdigt; det utmärker sig för en egendomlig renhet i tonen, en på samma gång genomträngande samt mild och behaglig ton. Ett sällskap af sakkunniga män öfvervar ett prof som utföll till allas stora tillfredsställelse. Olle Bull fann dock några små förändringar nödvändiga, hvilka han hoppades skulle ännu mera försköna tonfärgen. D. 27 sistl. Dec. hade han hemma hos sig ett stort möte för att i Newyork bilda en norsk komite för IIarald Hårfagers-monumentet. I slutet af innev. månad reser han till de vestra staterna och i Mars till Kalifornien för att ge en serie konserter, hvarefter han ämnar sig tillbaka till Newyork i slutet af Maj månad då en stor musikfest är tillamnad med anledning af Beethovens hundrade födelsedag, vid hvilken fest han blifvit anmodad att biträda. NewYork Times af d. 25 Dec. berättar om hans ankomst följande. Den verldsberömde violinisten ankom hit till staden sistl. Thorsdag med angf. Russiat och tusende af hans beundrare skola glädja sig öfver att åter ha honom här. Under öfverresan ombads Ole Bull af sina medpassagerare att gifva en konsert för dem; med sin vanliga artighet samtyckte han härtill, men öfverraskades samtidigt af en skriftlig anhållan hvari sällskapet bad, att inkomsten — ty yratis begärde de icke att få höra honom — att inkomsten af. denna konsert måtte anslås till det nationella monument i hans sådernesland(Harald IIärfagers-monumentet) -hvarom han så ofta och med så mycken värma talat med dem. Dödligheten bland qvälkarne. Nåägon författare har en gång yttrat att det är märkvärdigt hvarför icke majoriteten af menniskoslägtet blir qväkare. De äro en mycket fredlig korporation och de ha ett sådant utseende af helsa, välmåga och aktningsvärdhet, att man verkligen kan bli afundsjuk, då man ser hvad som kan uträttas genom ordning och renlighet. Utom John Tawell, som för några år sedan begick mord, skall man svårligen kunna framställa ett exempel på dåligt uppförande at en qvåkare. Om man behöfde att visa företrädet af ett enkelt lefnadssätt framför den hvirfvel af förströelser, i hvilken blott alltför många ibland oss skada både sig sjelfva och andra, så skulle det vara i en samling tabeller, hvilka blifvit uppgjorda öfver den menskliga lifslängden i staden Filadelfia i Amerika. Bland dessa finnes det särskilda tabeller öfver förhållandet bland qväkarne. Man finner deraf att qväkarne vid tolf års ålder ha ett maximum af lifskraft som med 20; 4 öfvorstiger deras grannars; från tjugo till sextio år är dödligheten bland qväkarne 233 4 mindre än öfriga Filadelfiaboars medan de förras utsigter att få lefva äro 24) 2, större än de senares. Den proportionella dödligheten vid födseln är 443 2 mindre bland qväkarne än bland deras grannar. — cm 1 — — —