skottet. För riksbanken intresserade han sig äfven ständigt på det varmaste och var under en lång följd af år en bland bankens fullmäktige. Utom sin politiska verksamhet såsom riksdagsman, hade Schartau tid och krafter öfriga jemväl för kommunen, åt hvars tjenst han i en mängd särskilda uppdrag egnade sig. Utan öfverdrift kan man säga, att han under den tid han deltog i det kommunala lifvet härstädes, var den mest inflytelserike i åfseende på kommunens angelägenheter, ty det låg i Schartaus hela personlighet någonting så på en gång aktningsbjudande och energiskt, att der han kom med, der gjorde han snart sin vilja gällande. Om han inom det offentliga lifvet egde något fel, så var det måhända just det, att han icke gerna tålde motsägelser; men detta fel är vanligt hos alla verkligen kraftfulla naturer och uppvägdes dessutom hos Schartau genom hans många öfverlägsna egenskaper, som gjorde, att hvad han ville, äfven i de flesta fall var det bästa och riktigaste. Efter den nya kommunalinstitutionens införande, drog Schartau sig, på grund af sin ålder, småningom ifrån det kommunala lifvet, som dessutom dåmera framträdde under helt andra former, än dem, vid hvilka han under en lång kommunal verksamhet blifvit van. På Stockholms börs intog Schartau utan tvifvel främsta rummet. Detta dock icke derföre, att han, ehuru chef för den gamla ansedda ffrman Bibau Wong, dref någon synnerligen storartad affärsverksamhet, utan derföre, att äfven inom köpmansverlden hans rättrådiga och oegennyttiga karakter, hans klara blick och kraftfulla vilja gjorde sig gällande, och han lade särskildt vid 1857 års olycksbringande kris dessa egenskaper i dagen på ett sätt, som tillvann honom hela köpmanskårens synnerliga aktning och tacksamhet. Det var då han bildade och så förträffligt ledde den garantiförening som höll Stockholms börs uppe och räddade den från att störta tillsamman. Dessa hans med fullständig framgång krönta bemödanden belönades af Stockholms köpmannaförening med inrättandet af den handelsskola, som bär Frans Schartaus namn. Ännu en gång fick Schartau tillfålle att i stor skala uppträda till hämmande och lindrande af nöd och olycka. Det var då han 1867 organiserade och ledde den storartade insamlingen till förmån för de hungrande i rikets norra provinser. Det fordrades icke ringa kraft och klokhet, arbetsförmåga och sjelfuppoffring för att med tillhjelp endast af personalen på ett vanligt köpmanskontor åtaga sig och verkställa undsättningen af flera provinsers hungrande befolkning. Schartau var rätta mannen härtill och han gick fullständigt i land med hvad han åtagit sig. Han belönades derföre med Wasaordens storkors, hvartill han utnämndes d. 3 Juni 1868. Som enskild man egde Schartau alla de egenskaper, som pryda en man i detta ords bästa och fullkomligaste bemärkelse. Hela hans lif hvilade på en strängt sedlig grundval; hvarje hans handling leddes af den strängaste rättskänsla; allt moraliskt dåligt var honom en styggelse; hans karakter och hans vandel voro utan fläck. Utmärkt såsom make och familjefader, hade han genom sina många älskvärda egenskaper förvärfvat sig talrika vänner, hvilnu med smärta se honom plötsligt ryckt ur deras rets. Den aflidne var tvenne gånger gift. Han efterlemnar enka och tre barn, af hvilka en son i första giftet och två döttrar i det andra. Profoch besigtningsresa har, skritver Oskarshamns P:n, i förra veckan soreta gits med det nya, vid dervarande mekaniska verkstad för bolag i Marstrand bygda ångf. Albrektsund, dervid besigtningsmännen befunno allt i det fullkomligaste skick. Urr in geniör Meijer från Göteborg och konsul A. H. Widell från Marstrand, hvilken senare äf ven är verkställande direktör tör nämnde bolag, hade ankommit till staden för att å det sammas vägnar mottaga ångbåten, och öfvervoro besigtningsresan, som, ehuru i Januari månad, gynnades af det vackraste vårväder. Det solida, med stor omsorg bygda och vac kert konstruerade fartyget afgick, som vi förnt omnämnt, i Fredags till Marstrand under be säl af kapt. Elfversson derstädes. Ängbåten har redan i Oskarshamn fått pröfva sina krafter, som af följande, ur ofvanstående tidning hemtade notis kan synas: Skonerten Carl, kapt. Weyse, från Figeholm, råkade d. 8 d:s på aftonen att under sin resa från Köpenhamn till Oskarshamn stöta på ett långgrund å nordöstra sidan af Furön, och blef der qvarstående. Påföljande dagen begärdes assistens af ångbåt från mekaniska verkstaden, och utgick det derstädes för bolag i Marstrand nybygda, men ännu ej levererade ångf. Albrektsund, under befäl af hamnkapt. Landgren. Då flera svårigheter uppstodo att aftaga skonerten, ehuru ansträngande försök dermed gjordes, måste ångbåten återvända med för dagen oförrättadt ärende. Andra dagen lyckades det att få fartyget flott och hit inbogseradt. Albrektsund lärer för det lemnade biståndet betingat sig 1200 rdr. Från norra Westergötland skrifves under d. 17 d:s till red. Ett efterlängtadt, klingande slädföre har nu, efter ett par dagars snöande inställt sig och det tyckes som om vintern nu på fullt allvar beslutat sig för att fatta regeringstömmarne. Detta var så att säga i elfte timman, ty våren hade redan inträngt på hans område, såsom bevis hvarpå kan anföras, att syrenbuskar börjat knoppas och nässlor plockats på marken I förgår var i Fredsbergs. skolhus en en kel festlighet anordnad till firandet af skolläraren And. Sedströms födelsedag. Anordningarne, hvilka för dagens hjelte voro en fullkomlig öfverraskning, voro hufvudsakligast vidtagna af Fredsbergs församlings sångförening, men i tillställningen deltogo dessutom många hr Sedströms vänner. Till minne af dagen och såsom ett uttryck af de sympatier cc jie Mr ( 6. i s