folket. Rochefort: Ilvartill domare, som äro dynastien helt och hållet undergifna? (rop). Presidenten: Ni känner ju ännu icke domrarne. Rochefort: I anledning af hvad som i går föreföll, måste man göra sig sjelf den frågan, huruvida vilefva under en Bonaparte eller enBorgia. (Lifligt afbrott. Till ordningen?). Presidenten kallar Rochefort till ordningen och säger till honom, att det är otillåtligt att betäcka sig med en deputerads värdighet, för att utslunga sådana ord. Derpå begärde Ollivier ordet och höll det af oss förut ätergifna talet, hvilket slutade med orden: vi äro rätten, och om j tvingen oss dertill, skola vi vara makten?. Rochefort besteg nu åter tribunen och uttalade namnet Traupmann. Presidenten afbröt honom och den gamle Raspail begagnade nu tillfället, för att angripa högsta domstolens kompetens och opartiskhet. Åtren Raspail kallades till ordningen af presidenten, som nu meddelade generalprokuratorn Grandperrets begäran om befullmäktigande att få åtala deputeraden Rochefort. Rörande sjelfva förloppet med skjutningshistorien erfara vi nu af de i går anlända parisertidningarne, att första anledningen till tvisten mellan prins Pierre Bonaparte och redaktörerna gåfvo tvenne korsikanska tidningar, at hvilka den ena inspireras at prinsen och den andra tillhör det radikala partiet. Tvisten, som fördes med äkta korsikansk våldsamhet, skulle väl blifvit inskränkt till ett pennkrig, om Grousset, medarbetare i Marseljäsen och samtidigt korrespondent till detrepublikanska Korsikanerbladet, icke tagit parti mot prinsen och angripit honom äfven i Marseljäsen, hvilket framkallade hans af oss förut medde lade bref till Rochefort, hvilket blef den omedelbara orsaken till blodsgerningen. Genast efter det denna egt rum, vppsatte prinsen följande skriftliga berättelse om det olyckliga mötet: De båda herrarne, Victor Noir och Fonrielle, inträdde hos mig med händerna i fickorna och hotande min; de lemnade mig följande bref: Paris d. 9 Januari 1870. Till herrar Ulric de Fonvielle och Victor Noir, redaktörer af Marzeljäsen. Mina dyra vänner! I anledning af en artikel, nyligen oslentliggjord under hr Pierre Bonapartes namn, full af de Fröfsta förolämpningar mot redaktionen af Revanche, demokratisk tidning på Corsica. Jag ären af grundläggarne till och redaktörerna i Revanche som jag i Paris representerar. Jag beder Eder, mina rärda vänner, att j begifven Eder i mitt namn till hr P. N. Bonaparte och af honom fordren den upprättelse, som ingen hederlig man kan under dessa omstädigheter vägra. Pascal Grousset. Sedan jag läst detta bref, sade jag: med hr Rochefort mycket gerna, med en af hans daglönare — ickel — Läs brefvet! sade den större, Victor Noir. Jag svarade: ÅJag har läst det; ansvarar ni för detsamma ? . Jag höll högra handen i min byxficka på min lilla revolver med fem pipor; min venstra arm var till hälften höjd i en energisk hållning, då den större slog mig häftigt i ansigtet. Den mindre (Fonveille) drog ur sin ficka en revolver med 4 pipor; jag trädde trå steg tillbaka och sköt på den, som slagit mig. Den andre hade gömt sig bakom min stol och sökte skjuta; men han kom ej till att spänna hanen. Jag tog ett par steg emot honom och aflossade ett skott, hvilket likväl ej måtte träffat; då sprang han upp och rusade ut genom dörren. Jag hade kunnat skjuta ännu en gång, men eftersom han icke slagit mig, så lät jag honom springa, fastän han ännu alltjemt hade sin pistol i handen. Dörren förblef öpben. I rummet intill stannade han och sigtade på mig; jag tryckte ännu en gång af, och ändtligen var han försvunnen. Fonveilles berättelse afviker från denna deri, att, enligt densamma, prinsen först gaf Victor Noir med venstra handen en örfil och samtidigt drog upp en revolver med tio pipor, hvilken han aflossade på Noir. Derpär, säger han, rusade den fege mördaren på mig och sköt på mig. Jag grep då en pistol, som jag hade i fickan, och under det jag sökte att upptaga den ur fodralet, kastade sig den eländige öfver mig; men när han fick se, att jag var beväpnad, drog han sig tillbaka, ställde sig vid dörren och sigtade på mig — hvarpå han rusade ut. Af dessa berättelser synes prinsens onekligen vara den sanningsenligaste. En parisertidning anmärker såsom något egendomligt, att prins Bonapartes hus, der händelsen tilldrog sig, tillhört m:me Helvetius, som der emottagit det 18:de seklets filosofer. Franklin och dåvarande forste konsuln sågos der ej sällan. Napoleon fick der af henne följande fina lexa: ÅGeneral, sade hon då hon promenerade med honom i trädgården, om man visste, huru mycken lycka, som kan rymmas på en liten jordremsa, så skulle man mindre tänka på att vilja eröfra verlden. En annan sensationsanekdot är, att den skjutne Victor Noirs fästmö, en 16-årig kreolska, yttrat vid emottagandet af sorgoposten: För tre dagar sedan spelade vi för att se, hvem som skulle först dö, och han förlorade. Prins Pierre Napoleon hade under många